Vi inleder ett nytt år som också detta startar med nya restriktioner i pandemins tecken. Det är utmanande och tröttsamt. Och vi behöver hjälpa varandra att lyfta blicken. I Equmeniakyrkan pågår arbetet med färdplanen, detta utkast som innehåller sju perspektiv för framtiden som presenterades på kyrkokonferensen. Många församlingar använder de inspelade seminariet som samtalsunderlag, liksom regionråden som har samtalat och responderat att det viktigaste handlar om Equmeniakyrkans spiritualitet, det som rubriceras Heliga vanor

Det finns också medskick för vidare bearbetning, att inte göra spiritualiteten individualistisk och något som enbart sker på kammaren. Det finns en längtan efter gemensamma heliga vanor som fördjupar efterföljelse och uttrycker det kristna livet. Något som förbinder oss med varandra, med hela kyrkan och skapelsen. Som uttrycker det ömsesidiga beroendet.

När Equmeniakyrkan ska formulera en spiritualitet ligger det nära till hands att ta utgångspunkten i bildartraditionerna. Inte minst för att dessa tre kyrkor redan har format det andliga ­livets gestaltning för många av oss.

Samtidigt skulle det vara allt för snävt att stanna vid dessa tre traditioner, som också de är kyrko­historiskt unga. ­Dessutom har de senaste decennierna inneburit ett närmande till de historiska kyrkornas fromhetstraditioner. För inte länge sedan var det omöjligt att se en ljus­bärare i något evangeliskt kyrkorum, ­såväl i Svenska kyrkan som i frikyrkoförsamlingarna. Detta bildliga uttryck har framför allt förknippats med de ortodoxa och katolska kyrkorna som burit den liturgiska fromheten och meditationen. Numera är det mer regel än undantag att det tänds lev­ande ljus som ett uttryck för bön i församlingar. Och den mystika traditionen är inte längre förbehållen ortodoxer och katoliker. Baptisternas bokförlag Libris gjorde broder Wilfrid Stinissen och författare i samma anda tillgängliga för fler läsare.

I de evangeliska kyrkorna där våra närmsta rötter finns är det talade ordet helt centralt för gudstjänst och evangelisation. Det har funnits och finns en känslighet för nuets problem och evangeliets svar på dess behov. Vi springer ur en samtids­tillvänd och diakonal tradition. Det är styrkan. Men ibland har betoningen på ordet trängt undan tystnaden och aktivismen blivit viktigare än bilderna och skönheten.

Equmeniakyrkan som har ekumeniken så tydligt i sitt dna kan omöjligt begränsa spiritualiteten till en enda tradition. Vi öser ur hela kyrkans rikedom och erfarenhet, vi förenar snarare än att markera oss emot. Vi är en helande kyrka. För vi vet att Gud är mycket större än alla våra definitioner och inte på något sätt beroende av att de upprätthålls. Samtidigt är vi hjälpta av ord för att upptäcka nya världar och göra dem tillgängliga. I bästa fall kan ord och definitioner fungera som vägmärken på upptrampade stigar på en andlig upptäcktsfärd.

Så hur ska vi beskriva Equmeniakyrkans spiritualitet, den ur vilken heliga vanor skapas? Som kontemplativ, sakramental, karismatisk och profetisk? Som en inbjudan att upptäcka mer av Gud genom att bli vän med tystnaden som ett uttryck för förundran inför den Gud som alltid är större. Att lära känna Gud som verkar genom det kroppsliga, genom bröd, vin och vatten och genom en vardagsliturgi som utbreder Guds rike. Att upptäcka Guds närvaro genom Anden här och nu, som viskar sitt ord så att vi höra, tro och våga ta det till oss. Att internalisera Guds kärlek till världen och låta tron levas samhällstillvänd.

Joakim Hagerius
sandaren@sandaren.se