Under hösten har jag följt samtalet om tro och vetande med stigande undran – varför tar ingen upp frågan om hur vi teologiskt tolkar den nya världsbilden? Det är ju den frågan Rolf C har ställt. Redan i fjol – Varför brottas inte kyrkan? (Sändaren 2015/7).  Vi måste tala om det även om det utmanar våra trostolkningar.

Vår nuvarande världsbild berättar om att världen inte är skapad färdig utan förändras hela tiden. Nya stjärnor och planeter bildas till exempel i Orion-nebulosan nära oss i Vintergatan, vår galax – nu. Evolutionen skapar oupphörligen nytt liv. Skapelsen pågår! De fyra krafter som samverkar i hela kosmos tycks till och med vara så hårfint avstämda att liv tycks vara oundvikligt!

Fast jag är lekman vill jag ändå i all korthet göra ett försök till tolkning av ett inslag i den nya världsbilden: Naturen bär på djupa inslag av slump. Inte så att den gamla världsbildens lagbundna regelbundenhet med orsak och verkan måste förkastas, men den behöver kompletteras med den kreativitet och möjlighet till nytt som slumpen ger.

Slumpen finns redan i egenskaper hos de atomer som bygger världen. En grundläggande slump som finns  i kvantfysikens beskrivning av världen. Också när vi ska försöka förstå hur Skapelsen frambringar nytt liv genom evolutionen använder vi begreppet slump i tolkningen av det som sker. När jag här skriver om slump menar jag inte slump med den innebörd vi använder för att beskriva resultaten av tärningskast – okunskap, tillfällighet – utan om en grundläggande egenskap hos naturen.  Detta är inte något vi kan välja att tro på, utan slump är en del av väl utforskad naturvetenskap.

När jag inser Skapelsens drag av slump tolkar jag den som ett tecken på Skaparens självvalda svaghet. I tidens begynnelse ville Gud i sin kärlek något annat än sig själv – något som inte är Gud – och i relationen med detta valde Gud att begränsa sig själv, att förnedra sig själv.  Svaghet och utblottande som når sitt största djup på korset. Svagheten är också en förutsättning för frihet och kärlek. Kärlek på riktigt – sårbar, väntande på vårt ja. En ömsesidig relation av lyssnande och handlande. Både till molekylen och människan, alltefter deras förmåga.  I Skapelsen är Gud inte längre allsmäktig. Genom slumpen väljer Skaparen att avstå från det. För att skapa en relation av kärlek och närvaro.  Det är i honom vi lever, rör oss och är till. Ständigt och överallt. Och närvaron yttrar sig i barmhärtighet och med-vetande:  Inte ens en sparv faller till marken utan att er fader vet om det.  Och fortsatt skapande. Gud är större!

Tack och lov för slumpen!