Så märks Luther i Equmeniakyrkan

Anders Jonåker Församlingsutvecklare i Equmeniakyrkan

Vilka spår finns av Luther i Equmenia-kyrkan? Var är vägskälen? Anders Jonåker har dykt ner i sin och Equmeniakyrkans historia för att synliggöra dem när vi nu närmar oss 500-årsdagen av det berömda tesuppspikandet.

I år uppmärksammas 500-årsjubiléet av reformationen och jag tittar gärna in i kyrkans lutherska arv. När jag sökte i min egen bakgrund visade det sig att konflikten, men också samhörigheten, med Luther var mycket närmre bara för ett par generationer sedan. Det finns ett delat reformatoriskt arv.

Förra sommaren intervjuade jag min morbror. Berättelserna om hur väckelsen växte fram i Lovene socken utanför Lidköping brann i hans ögon. Men för mormor som bodde på gården var det inte lika enkelt. ”Det sa du veta Rune, att Åsaka kôrka har det rätta altart” sa hon på bredaste västgötska. Arvet efter folkkyrka, reformation men också Luther satt djupt. Alla var vi lutheraner en gång och för någon generation sedan gick väckelse och luthersk folkkyrka rakt genom familjen.

Det var lutheraner som blev baptister, metodister och missionsförbundare. Missionsförbundet är ”byggt på luthersk grund” stod det i grundsatserna fram till år 2000. Baptister protesterade tidigt mot präster som inte gav akt på bekännelseskrifterna. Kyrkan var inte luthersk nog! Luther höll till skillnad från Melanchthon samman rättfärdighet och helgelse, precis som inom metodismen. Equmeniakyrkan är långt från arvlös.

Min morfar John, var en förtroendeman i bygden. Han ansvarade för matkuponger under kriget, satt i kyrkoråd, skolstyrelse och missionsförsamlingens styrelse. Vandringarna mellan kyrkan, gården och missionshuset tillhörde det alldagliga i livet. Han såg till skillnad från sin svärmor inte någon anledning att skilja på kyrka och frikyrka. Konflikt och närhet har präglat väckelsens och folkkyrkans samlevnad. För att undvika detta har väckelsen hållit distansen och skall man hitta spår av Luther i Equmeniakyrkan får man lätt intrycket att de är igensopade. Så vad döljer sig i sanden?

När jag bläddrar i min mors missionsförbundiska kristendomsbok Genom tron allena bekräftas väckelsens lutherska arv: ”Tron är inte en prestation utan en nådegåva. Detta blev också lösenordet för Martin Luther. Reformationens bevingade ord är: Den rättfärdige skall leva av tro.” Att din tro duger förenar väckelsen med Luther, något som den tidiga evangeliska väckelsens egen tidning Pietisten ofta lyfte fram. Din tro räcker, eller sola fide som Luther uttryckte det. Du tar emot nåden helt gratis, sola gratia. Att det finns en gemensam historia förstod jag tidigt, på mitt eget konfirmandläger. Både Luther och mitt kära missionsförbund satt på samma gren i det där ekumeniska kyrkträdet. Något hände under reformationen som vi fortfarande har del i. Men vad?

Förutom fokus på trons centrala ställning bar Luther en vision om frihet, något också Equmeniakyrkan burits av. Luther, men också vår väckelses förgrundsgestalter, sökte på liknande sätt frihet i en dominant kyrka. Praktiskt innebar det möjligheten att läsa Bibeln på sitt eget språk, gärna före kyrkliga skrifter. Här finns också förkunnelsens frigörande betydelse och den egna bönens självklarhet. ”Djävulen fruktar mer gemenskapens böner under stråtaket än läsningarna i katedralen” är ett av många drastiska Luthercitat. Luther talar också hellre om församling än om kyrka, och framhåller ordets förkunnelse, sakramenten och gemenskapen. Strukturer och kyrkliga institutioner var sekundärt. Luther var liksom väckelserörelserna kritisk till den utbredda klerikalismen (pastorsdominans) och tvekande inför den växande kyrkliga moralismen. Arbeta gör man för medmänniskan i vardagen och bekräftelse söker man hos Gud, inte tvärt om.

Luther lyfter fram människan i teologin. Att ”Gud ibland hellre lyssnar till de fördömdas förbannelser än de frommas halleluja” var ett kärnfullt sätt för Luther att peka på Guds förbehållslösa kärlek. När Luther söker efter evangeliet finner han inte ett kyrkligt reglemente men en befriad människa. Då skriver han boken Om en kristen människas frihet. Kristologins ansats är för Luther Jesu mänsklighet och svaghet, inte gudomlighet. Här går väckelsen delvis en annan väg där Jesu gudomliga styrka hade dragningskraft. Karl Marx har sammanfattat vår gemensamma historia: ”Luther bröt tron på auktoritet medan har restaurerade trons auktoritet.” Den personliga tron sammanför väckelsen med reformatorn.

Väckelsens bakgrund i pietismens innerlighet avspeglas i den lutherska samvetsreligionen. Att Gud prövar människan i samvetet där människan kommer till insikt om nådens nödvändighet samspelar med pietismens fromhetstradition. Den individuella religiösa erfarenheten blev viktig och sträcker sig in i vår tid. Nattvardsfromhet, lovsång, pilgrims- och retreatrörelser, privatreligiositet, bönegrupper, konferenser, kommuniteter med mera är exempel på religionens betydelsefulla erfarenheter. Längtan efter fromhetens livskraft har aldrig varit samfundsbunden. Pietismen har gått tvärs genom samfunden och är väl förankrad i såväl folkkyrkan som i väckelsesamfundens frikyrkor.

Det inre livet och betoningen av den enskilde bäddade samtidigt för det moderna samhällets framväxt och framhållandet av individens betydelse. På gott och ont. Det ledde till individualism och råbarkad kapitalism. Samtidigt befriades individen till myndighet och en sällan skådad självständighet. Det var en strukturbefrielse, en avgörande frigörelse vilket möjliggjorde föreningsliv och en demokratisk utveckling. Ett civiliserat samhälle som genom mänskliga rättigheter tar till vara den enskildes livssituation, vilket inte minst drivits fram av väckelserörelserna. Friheten är det centrala paradigm som byggde en gemensam reformatorisk tradition.

Givetvis finns också klara skillnader. ”Tro på Jesus så blir du frälst” var de enkla orden som bar mig in i en djupare trosgemenskap. Luther underströk i stället den dagliga omvändelsen och att leva i sitt dop. Gud var för Luther en odiskutabel självklarhet, under väckelsen var tron något man själv bestämde över. I klostret mötte Luther den dömande guden. Under väckelsen växte en ny gudsbild fram som berättade om Guds gränslösa kärlek, något som Luther också skulle göra erfarenheter av. För Luther gällde tron hela livet. Väckelsefolket utvecklade ibland andra sidor där kristen tro handlade om att bli en bättre människa. Tron kunde bli ett renande tillägg till det övriga. För Luther var människan istället simul iustus et peccator, syndare och rättfärdig, vilket gör att det andliga livet aldrig kan skiljas från det världsliga. Alla är vi syndare men tar emot rättfärdigheten genom Jesus Kristus.

Luther arbetade för en friare kyrka och runt detta frihetsparadigm samlas allt jämt den reformatoriska trostraditionen – Equmeniakyrkan inkluderad. När folkkyrkobegreppet växte fram i tyskt tidigt 1800-tal var det en folkrörelse underifrån. En frihetsprotest mot maktkyrkan. Senare levererades detta kyrkobegrepp i förstelnad form till Sverige. Det blev en kyrka för folket, istället för folkets kyrka. Frikyrkorna som också varit folkrörelsekyrkor i snart 200 år, står här närmre den tidiga folkkyrkotraditionen än världens folkkyrkor.

Men hur stora är skillnaderna i dag? Många vägar löper samman och genom ekumeniken finner man gemensam väg. En väg som tyvärr fortfarande är kantad av splittring och svårigheter att nå fram till sann enhet. Jag påminns om morfars vandringar mellan kyrkoråd och församlingsstyrelse. För honom representerade dessa tillsammans kyrkan i bygden. Tillslut är vi ändå alla ett i Kristus som aldrig kan delas upp. Därför är det möjligt för kyrkan att fortsätta bära budskapet om befrielse för människor.

Anders Jonåker, Församlingsutvecklare i Equmeniakyrkan
0 Kommentarer

Mer inom samma ämne

Mer inom samma ämne