Risken för att Sverige ska anfallas militärt har kanske aldrig varit mindre än i dag.
Risken för att enskild svensk soldat ska dödas i tjänst har samtidigt inte varit
större på hundratals år. Det är en paradox men hänger ihop.
Efter det kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning finns inget militärt hot mot
svenskt territorium. Vi rör oss med ett bredare säkerhetsbegrepp där våldshoten kommer
från terrorism och organiserad brottslighet och samhällshoten från teknologisk sårbarhet,
smittspridning och klimatförstöring.

Den militära försvarsmakten har fått nya uppgifter att i samverkan med andra — inte
bara FN utan alltmer inom EU och med Nato — utbilda för och delta i internationell krishantering
och fredssäkrande insatser utanför vårt närområde. Dagens militära utbildning
handlar i praktiken om att förbereda svenska soldater för tjänst i Afghanistan.
Att delta i det nya militära försvaret är ingen plikt. Från halvårsskiftet blir soldatutbildningen
frivillig och plikten ”vilande”. De senaste åren har bara en bråkdel av en årskull
unga män fullgjort värnplikt. Ointresse har räckt för att slippa.
Denna genomgripande förändring av svensk säkerhetspolitik är logisk. Följdriktigt har
den skett utan egentlig debatt och stora riksdagsbeslut.

Den traditionella försvarsopinion som egentligen bara bryr sig om territorialförsvaret
har — åtminstone fram till det tysk-ryska beslutet om gasledning i Östersjön — gillat 
läget eftersom de internationella insatserna ändå givit resurser och uppmärksamhet till militär förmåga. Fredsopinionen har i huvudsak välkomnat omställningen till vad man uppfattat som
fredsbevarande militär förmåga med polisiär profil. Och militära ”hökar” har drivit på mot en högkvalificerad och specialutbildad liten militär yrkesstyrka.
Men även om utvecklingen förmodligen är ofrånkomlig så är den inte oproblematisk. Det är uppenbart att ingen kan tänka sig att tvinga värnpliktiga till att göra bokstavligen livsfarlig utlandstjänst.
Men därmed har man också erkänt att detta inte är lika viktigt för svensk säkerhet och oberoende som militärt territorialförsvar, i vilket nationen ansett det vara värt att tvinga ungdomar medverka.
Med frivillig personal blir det också lättare att besluta om militära insatser och acceptera att soldater riskerar att dö i tjänst. Tröskeln för att ta till militära våldsmedel för att lösa konflikter sänks.
Värnpliktsarméer blir automatiskt fredsbevarande eftersom det är svårt att i moderna samhällen tvinga människor ut i krig. Mönstringen av alla 18-åriga män har också varit bra för samhällsmoral
och medborgarnas etiska medvetenhet. Inte minst i den gemensamma framtidens kyrkor har varje år var och en (kvinnor dock inte med plikt) personligen tvingats tänka över hur han ser på att utbilda sig i vapenbruk och hur det stämmer med kristen tro och etik.

Att tvingas ta ställning till våld och icke-våld har varit nyttigt för varje enskilds växt och fostran. Det har också varit viktigt för kyrkor och ungdomsrörelse — för att ge allvar och djup i förkunnelse
och för allas eftertanke om vad kristen tro i grunden innebär.

ANDERS MELLBOURN