Aldrig tidigare har själva makten så tydligt stått i centrum inför ett val som i år. Det blir blockpolitikens val. Den borgerliga alliansen söker förnyat förtroende och ställs för första gången mot ett färdigt röd-grönt koalitionsalternativ.
Statsminister Fredrik Reinfeldt vill bli den förste borgerlige regeringschefen sedan den allmänna rösträttens införande som återväljs för en andra mandatperiod vid makten. Mona Sahlin kan bli historisk som landets första kvinnliga statsminister och som den första regeringschefen för en organiserad regeringskoalition till vänster.
Ingen talar öppet om systemskifte. Men i maktperspektivet är det ett val om systemskifte. Från början av 1930-talet var 1900-talet socialdemokratins och den klassiska välfärdsstatens århundrade. Det politiska normalläget i Sverige har beskrivits som socialdemokratiskt oavsett om vi gillat det eller inte.

Vad gäller den politiska makten är den perioden slut. De senaste årtiondena har inte visat på någon ”normal” regeringsmajoritet. Socialdemokraterna säger nu för första gången att de inte längre kan eller vill regera ensamma utan måste söka fasta koalitioner. På samma sätt som Sverige blivit ett land bland andra i EU, håller socialdemokraterna på att bli ett parti bland andra i Sverige.
Huruvida Sverige också står inför ett politiskt systemskifte i värderingar återstår att se. Mycket har sagts om nyliberala åsiktsströmningar som inte minst under 1990-talet också påverkade socialdemokraterna. Men i internationell jämförelse är Sverige fortfarande ett land där jämlikhet mellan klasser och grupper, jämställdhet mellan kvinnor och män, kulturell och social valfrihet värderas högt. Moderaterna valde följdriktigt att kalla sig ”nya” moderaterna, det ”nya arbetarpartiet” när de för några år sedan började lägga om kursen för att söka ett långsiktigt maktinnehav.
Även om reformerna varit många och gått snabbt i Sverige, har partierna inför väljarna haft mest framgång med konservativa värden som trygghet och regeringsduglighet. Den mest kontroversiella välfärdsreformen, ATP på 1950-talet, drevs igenom som en trygghetsreform. Den egna regeringsdugligheten i kontrast till en splittrad och oerfaren borgerlighet har varit ett framgångskort som socialdemokraterna ofta tillgripit. När socialdemokraterna kunnat knytas till otrygghet eller maktfullkomlig byråkrati som under 1970-talets kärnkraftsutbyggnad och skattedebatt eller osäkerhet i regeringskansliet som efter tsunamin har de förlorat.

I år tar i stället de borgerliga chansen att hävda att de är mest kompetenta och förtroendegivande. I ljuset av Mona Sahlins låga popularitetssiffror gömmer däremot socialdemokraterna nästan undan sin partiledare trots att det i jämställdhetens Sverige vore ett vinnande persongrepp att ha en kvinnlig statsministerkandidat.
Kristna väljare saknar i år åtminstone i rikspolitiken tydliga ledande kandidater att identifiera sig med. Samtidigt trycks mer ideella engagemangsfrågor kring bistånd, flyktingmottagning och miljöansvar undan av blockpolitik och ekonomisk krishantering.
Trots allt detta maktspel hänger ändå blockpolitiken på en skör tråd. Om Sverigedemokraterna till äventyrs kommer in i riksdagen, prövas omedelbart allianserna. Då väntar ytterligare en ovanlighet detta valår. ¶

ANDERS MELLBOURN