1

Otillräckligt, Skolverket

Skolverket tolkar lagen om religionsfrihet som frihet från religion. Skräcken för religiös påverkan driver fram ett överbeskyddande som inte rustar skolbarnen för verkligheten.

 

Orden. Vår kultur har en sådan tilltro till dem. Överallt finns ordens väktare, de som tagit på sig uppgiften att se till att inga olämpliga ord uttalas. Skolverket exempelvis, som nu i adventstid vill reglera vad prästen får och inte får säga vid advents- eller julavslutningar i kyrkan. Ingen bön, välsignelse eller trosbekännelse. ”Eleverna ska inte behöva utsättas för religiösa påverkan i skolan”, som Anna Ekström och Claes-Göran Aggebo uttrycker det på DN-debatt (25/11).

Skolverket meddelar nådigt att det dock ”går bra” att ha skolavslutningar i kyrkans lokaler, bara de religiösa orden undviks. Uppenbarligen betraktar man den kristna tron som en ideologi som förmedlas via ord. Men så är det inte. Om Skolverket vill skydda elever från religiös påverkan bör de inte låta dem gå in i en kyrka. Själva byggnaden vittnar nämligen om Guds storhet.

Kyrkor är byggda för att förmedla tron. Kyrkans form, arkitekturen, målningarna, fönstren, skulpturerna — allt handlar om Gud. Medeltida präster hade en sådan tilltro till byggnaden att de inte lät sig bekymras över att besökarna inte förstod ett ord av den latinska liturgin. Det viktiga var inte vad folket hörde, utan vad de såg.  

Om Skolverket menar allvar med sin tolkning av lagtexten bör de sluta upp med halvmesyrer och i stället helt förbjuda skolavslutningar i kyrkan.

Skolverkets tolkning drivs av en vilja att skydda individen mot ”religiös påverkan”. De förstår religionsfriheten negativt, som rätten till frihet från religion. Inte bara friheten att för egen del välja bort religionen, utan rätten att helt slippa möta den. Kyrkan å sin sida vill givetvis inte tvinga någon. Privilegiet att vara värd vid skolavslutningar är ett förtroende man får, inte något man slåss för. Vill skolan inte komma är det klart att de slipper.

Men man kan inte låta bli att undra hur det ska gå för barnen. De som fostras att uppfatta bön som ett hot mot den personliga integriteten. Kommer de kunna navigera i dagens globaliserade, mångkulturella värld? Om de lär känna en muslim som ber regelbundet, eller äter med en kristen som ber bordsbön — blir de kränkta då? Eller om de räcks en religiös pamflett, bosätter sig bredvid en minaret, eller blir inbjudna att fira Eid? Och tänk om de flyttar till någon stad söder om Berlin — hur ska de klara sig?

Skolverkets omsorg är rörande, men det kommer en dag då de inte längre kan skydda dessa små. Barnen växer upp, och tvingas ut i en verklighet som varken är kliniskt befriad från religiösa uttryck eller religiös påverkan. Där finns praktiserande kristna och muslimer — men också kapitalister, politiker och journalister. Alla olika, men ingen nödvändigtvis farlig. 

Man kan bygga ett ghetto för en tid, men i längden håller det inte. Vi frikyrkliga upptäckte detta för ett tag sen, och kanske går det med tiden upp för Skolverket också. Är man överbeskyddande så slår det så lätt tillbaka. I stället är det bättre att se till att barnen går ut rustade för den värld som de faktiskt ska leva i. ¶

,
1 Kommentarer
Barbro Ntandou
Tack J.Halldorf för dina ord om våra skolelevers behov av mångsidig guidning inför vuxenlivet. Precis som vi besöker bibliotek, muséer,teatrar och djurparker med skolelever så borde det vara lika aktuellt att gå till kyrkan då gudstjänst pågår. Så tror jag det stod i en av tidigare läroplaner. Ingen kontrollerar vad som sägs i skolornas stängda rum vad gäller religion men då kyrkans företrädare är inblandade blir det helt plötsligt farligt. Jag kan inte heller tolka annat än att Skolverket verkar ha missuppfattat att skolans krav på opartiskhet stöds av att låta fler komma till tals. En av mina elever hade besökt kyrkan under advent och gick hem och berättade för föräldrarna att hon fått gå fram och tända ljus då hon hade namnsdag just den dagen. Nästa gång jag träffade pappan var han upprörd. Han hade vuxit upp i en kyrka där han tvingades sitta av timmar i gudstjänster (barn på 50-talet) och det ville han inte att hans dotter skulle hamna i. Jag frågade om han brukade berätta för barnet om sina upplevelser. Nej, svarade han. - När hon nu varit i kyrkan fick Du chansen att ge henne dina svar. Det är skolans uppgift att fostra eleven till vetgirighet för att sen göra egna val.

Mer inom samma ämne

Ledare

Mer inom samma ämne