Som baptistpastor söker jag  fokusera vad som sägs om dopet. Så vitt jag kan utläsa ges Svenska kyrkan total och obestridlig tolkningsrätt till den praxis som kallas ”omdop”.

Detta tycker jag är utplåning av Equmeniakyrkans baptistiska rötter.

I praktiken uppstår ett ”A-lag” av församlingar som kan teckna lokala avtal där man är överens om ”att sådan praxis som Svenska kyrkan  kan tolka som omdop inte förekommer” vilket leder till en fördjupad arbetsgemenskap med Svenska kyrkan inom ämbetssyn och sakramentsförvaltning.

Övriga församlingar där man inte kan teckna ett sådant avtal får bilda ett ”B-lag” som ”generöst” ändå kan få vara med och ”samverka i den bredare ekumeniken. på orten”.

Vem är det som ”äger” dopet?

Är det Gud, samfundet/kyrkan, den lokala församlingen/pastorn/prästen, den enskilde?

Enligt överenskommelsen är vi överens om att det är Gud som ”äger” dopet.

Det är Gud som ger dopets gåva till människor som genom tron på Kristus öppnar för en gränsöverskridande gemenskap.

Då bör det vara människan, som tar emot dopet som gåva, som ”äger” dopet i andra hand.

Som samfund/kyrkor/församlingar/präster/pastorer är vi i så fall inte ”ägare” utan enbart förvaltare och förmedlare av dopets dyrbara gåva.

För vems skull är dopet?

Parallellt med reformationen kämpade våra anabaptistiska fäder för den enskilda människans möjligheter att få följa sin övertygelse.

Låt mig bli personlig:

Fem unga flickor blev 1858 dömda för sakramentsbrott och fick sitta i Wexjö cellfängelse under 14 dagar på vatten och bröd eftersom de hade följt sin övertygelse och låtit ”sig omdöpas och jämväl genom obehöriga personer anammat den heliga nattvarden”.

Två av dessa — systrarna Maria och Benedikta Jonasdotter — var fastrar till min mormor.

Jag är otroligt stolt över Maria och Benedikta och alla dem som trots kraftigt motstånd från kyrka och stat 1857 bildade Issjöa Baptistförsamling, vilken så småningom också blev min andliga miljö att växa upp i och hämta tro och goda värderingar ur.

Tack vare dessa pionjärer skapades möjlighet i vårt land att kunna följa vår övertygelse utan att behöva sitta fängslade eller tvingas betala böter.

Jag kan inte förstå att vi 150 år senare skulle stå med vårt baptistiska arv nervöst gömt bakom ryggen, be om ursäkt för att vi har velat hörsamma människors andliga längtan och ge Svenska kyrkan ensam tolkningsrätt på vad som är ”godkänt” dop bara för att vi ska få vara med och spela i en högre (?) ämbetsdivision.

Kan det vara så att Svenska kyrkan i praktiken står och stampar på samma ställe vad gäller synen på ämbete och sakramentsförvaltning som 1858?

Det kanske istället skulle vara läge att Svenska kyrkan bad baptisterna om förlåtelse för den rabiata förföljelse som skedde under denna tid?

Jag är glad över att det är möjligt att i Equmeniakyrkan tillåta att den enskildes övertygelse kan leda fram till ett ”så kallat omdop” utan att det blir repressalier.

Jag har under min mer än 40-åriga pastorstjänst gång på gång haft förmånen att lyssna till den längtan som människor burit på och genom Guds nåd fått vara med och förmedla dopets gåva.

För mig som nu är pensionär och tillhör ”de utdöende baptistpastorernas skara” är detta inget praktiskt problem längre, men min sorg över att något essentiellt håller på att gå förlorat i Equmeniakyrkan driver mig att skriva detta.

Jag var en av dem som längtade efter en kyrka som var inkluderande och inte exkluderande.

Syskon i Equmeniakyrkan, låt oss inte skänka bort vår baptistiska förstfödslorätt för en tunn ekumenisk linssoppa!