I sin nyligen utkomna This Changes Everything hävdar Naomi Klein att kapitalismen inte kan lösa den ekologiska krisen. Om vinst och tillväxt är våra enda drivkrafter kommer vi inte självmant att göra de kostsamma omställningar som krävs.

Politikerna då? Förra veckan inbjöd Newmaninstitutet, under ledning av tidigare miljöminister Andreas Carlgren, ekoteologen Norman Wirzba och en rad kyrkliga företrädare till S:t Eugenia för att samtala om kristen tro och miljö. Carlgren själv reflekterade över sin erfarenhet från FN:s klimatkonferens 2009: ”Att vara i Köpenhamn med världens mäktigaste män och kvinnor, och se hur maktlösa de var … Det var en omskakande erfarenhet.”

Om varken kapitalism eller politik kan rädda oss, vart ska vi då gå? Till kulturen — för i grund och botten är miljökrisen en kulturell kris. Ekonomi och politik utspelas i det rum som kulturen skapar. Kulturen ger förutsättningarna för allt: affärsplaner så väl som politiska överenskommelser. Om vi vill göra någonting åt den ekologiska krisen, då behöver vi förändra kulturen.

I dag lever vi i en kultur som kretsar kring individen. Det finns ingen Gud över oss och ingen dom framför oss. Runt oss finns en massa saker — jord, träd, djur — men detta uppfattas som endast död materia. Det har ingen mening i sig själv, för i moderniteten får världen mening genom att människan, alltings mått och herre, tillskriver den mening.

Så i vår kultur får träden, djuren och jorden mening genom att tjäna oss som virke, kött och åkermark. Om vi är ekologiskt sinnade tänker vi kanske att vi bör ta hand om naturen så att vi inte förstör den, eftersom det skulle leda till att vi inte längre kunde nyttja den. Men även i denna ekologiska vision är människan först och främst konsument, om än av det mer aktsamma slaget. Allt kretsar fortfarande kring henne.

I sitt föredrag i S:t Eguenia betonade Wirzba att vårt destruktiva agerande bottnar i hur vi uppfattar världen och vår plats i den. Om vi ser oss som världens herrar blir naturen enbart ett skafferi till vårt förfogande. Det är denna kultur som måste förändras.

Kyrkan kan forma kulturen genom att vittna om sin syn på världen. Bibeln beskriver inte världen som naturresurser att utnyttja, utan som en skapelse att samverka med. Människan är en del av skapelsen, och hennes kallelse är att leva mitt i den: att vårda den och att njuta av den. Inte genom att konsumera och rycka åt sig, utan genom att kontemplera och ta emot med öppna händer. Skapelsens höjdpunkt är inte den sjätte dagen då människan skapas, utan den sjunde, då Gud njuter av sitt verk. Gud gläds över den kärlek som tagit konkret gestalt i växter, vattendrag och varelser under de sex föregående skapelse-dagarna. I allt skapat finns Guds kärlek. Sabbaten är människans kallelse: att se och glädjas tillsammans med Gud. 

Världen får inte mening genom oss, utan den har en mening som vi får upptäcka. Om vi kan vända perspektivet på detta sätt, då kan också ekonomi och politik förändras. ¶