Det var längesen vi hörde så höga rop på militär upprustning i den svenska debatten. Men de är på inget sätt nya i historien.  Under det första världskriget var ropen mycket starka — ja, nästan förlamande. De återkom under kalla kriget och efter den 11 september 2001. Men när har mer vapen löst några problem? När har mer vapen skapat något annat än mer lidande och död?

Jag förstår att människor ropar efter upprustning. Det är det enkla svaret som är lätt att ta till när världspolitiken blir en slags sandlåda. Händelserna i Ukraina har fört debatten in i kalla krigets blockpolitik där Ryssland är en farlig björn, väst är det goda världssamvetet och något däremellan inte existerar. Där världen är antingen svart eller vit. Nato eller Ryssland. Men borde vi inte ha lärt oss vid det här laget att mer vapen inte är någon lösning? Det finns andra sätt att agera på. Jag efterlyser mer diplomati, mer demokratibistånd, mer dialog.

Kristna fredsrörelsen startades av en grupp människor som efter första världskriget ville vara en motkraft till det öronbedövande dånet om upprustning. De tyckte att kyrkorna alltför lättvindigt hade följt med i upprustningskarusellen och okritiskt stöttat krigsivrarna. Det är inte vad Jesus skulle ha gjort, konstaterade de, och bildade Kristna fredsrörelsen.

 Nu ser vi återigen behovet av denna motkraft, behovet av en röst som envist ropar ”Stopp!” när alla andra rusar till vapenfabrikerna. Jag vill, som kristen, vara en av dessa röster och det är jag genom att vara medlem i Kristna fredsrörelsen. Det skulle inte gå om jag var ensam. Vi behöver bli fler som vågar stå upp för ickevåldet som ideal. Du kan också bli medlem och höja din röst för freden!