Komplicerade frågor kan sällan hitta enkla lösningar. Men när det gäller den inflammerade debatten kring en ny äktenskapslag fanns en utväg som i ett slag skulle ha lossat flera knutar. Lösningen var: Svenska kyrkan – en fri kyrka. Fri på riktigt. Skulle hon, som övriga kyrkor och samfund i det här landet, förklarat att hon med glädje och iver ägnar sig åt vigselrättens religiösa dimensioner, men accepterar att avsäga sig det som handlar om juridik och myndighetsutövande, skulle mycket ha fallit i ett annat ljus.

Ett nej till vigselrätten ska inte ses som en protest mot staten och de politiska partier som nu vill införa en gemensam sammanhållen lagstiftning för äktenskap och partnerskap. Ett nej kan tvärtom uttryckas i respekt för den parlamentiska och demokratiska modell vi har för att stifta lagar i Sverige, men också som en bekräftelse av den egna rollen, som kyrka och trossamfund. För kyrkan är vigseln en gudstjänst som syftar till att inför Guds ansikte bekräfta och välsigna två människors frivilliga och innerliga vilja att leva samman. Myndighetsutövningen kan lämnas till staten.

De senaste årens debatt har varit välbehövligt klargörande på flera punkter. Dels visar den att nästan alla kyrkor idag bejakar att lagen för äktenskap och partnerskap i civilrättslig mening ska vara lika, men ha olika namn. Även de mest energiska motståndarna till en könsneutral äktenskapslag, som det så kallade Äktenskapsuppropet, argumenterar enligt denna linje när man konstaterar att ”registrerat partnerskap finns ju redan för samkönade relationer”. Dels har debatten visat att ingen kyrka i Sverige idag är beredd att införa ett könsneutralt äktenskap. Svenska kyrkan har sitt ja till en välsignelseakt, och flera samfund kan nog med tiden acceptera något liknande. Men äktenskap, nej.

Kristdemokraternas Göran Hägglund fortsätter att hävda att det kan finnas en politisk lösning i den här frågan som alla kan bli nöjda med. Att statsminister Fredrik Reinfeldt skulle köra över kristdemokraterna och äventyra alliansregeringen tycks han se som uteslutet. Men den politiska lösningen kan mycket väl bli att tillräckligt många borgerliga ledamöter ansluter sig till oppositionens förslag. Oavsett vilket körs kyrkorna i praktiken över.

Lösningen fanns hos Svenska kyrkan. Ett nej till vigselrätten hade inneburit att den juridiska vigseln och den kyrkliga separerats i två delar. Det hade inte löst frågan vad ett äktenskap är, men enkelt skilt den sekulära definitionen från den kyrkliga. Det är ingen hemlighet att det inom Svenska kyrkan finns röster som förespråkat en sådan väg, inte minst bland biskoparna. Men politikerna i kyrkomötet har envist hållit fast vid nuvarande rutiner, inte av religiösa skäl, utan därför att vigslarna får människor att komma till kyrkan. En Svenska kyrkan med sund självkänsla skulle inte behöva klamra sig fast vid denna sin gamla myndighetsutövande roll. Den skulle veta att människor vill söka sig till kyrkan för dess egen skull, vid livets högtider och i vardagens gång.

Skulle frågorna om homosexuellas roll inom kyrkan därmed vara lösta? Nej, långt därifrån. De frågorna är aktuella i kyrkor över hela världen, och kommer så vara under lång tid. Men inom kyrkan blir de inte lösta med politik och juridik, utan med evangelium, i övertygelsen att Gud är kärlek.