Lär av Obama

Det lär dröja innan lekmannapredikanten Barack Obama kan bjudas in för att tala i en svensk kyrka. För knappt ett år sedan predikade han i Ebenezer Baptist Church i Atlanta, inför det som en gång var baptistpastor Martin Luther Kings församling. Men att tro att Obama kommer hit, exempelvis till Norrmalmskyrkan i Stockholm där King predikande i december 1964, är möjligen att tro allt för mycket på mirakler.

När det nu inte är möjligt att här i Sverige lyssna till talaren och predikanten Obama, finns ändå stora möjligheter att lära av talaren Obama. För såväl lekmannapredikanter som för utbildade pastorer och präster finns här massor inspiration att hämta.

Den nyvalde presidentens segertal i Grant Park, Chicago, sent på natten den 4 november anses redan historiskt. Framförallt, naturligtvis, för det omvälvande valresultatets skull. Men också för talets extraordinära kvalitéer.

Retoriken. Att hålla tal är att välja ett särskilt sätt att kommunicera. Att tala, liksom att predika, skiljer sig från att föreläsa, föredra och redovisa. Att tala är något annat än att läsa manus. Avsändaren utnyttjar sin egen personlighet och bakgrund som resonanslåda, och sätter sin trovärdighet på spel för att vinna lyssnarnas förtroende. Informationen har sitt värde, men talets fokus vilar i tesen, alltså påståendet, och den argumentation som följer. I Barack Obama säger sig retorikexperterna, både självlärda och akademiskt skolade, se en mästare. Segertalet har allt: tretal, parallelilismer, stegringar och antiteser har retorikprofessor Anders Sigrell euforiskt konstaterat i en tidningsintervju.

Ärligheten. Många talare kan trollbinda ett auditorium, men bara den som är uppriktig om sig själv vinner sina lyssnares förtroende. Barack Obama må verka självsäker i talarstolen, men har inte dragit sig för att blottlägga sina egna brister. I boken ”Min far hade en dröm”, som kom ut redan i mitten av 1990-talet, berättar han naket om sin uppväxt, som barn i ett splittrat hem, om sin tonårstid, där studier varvades med strul och uppror, och om tiden som ung socialarbetare bland arbetslösa och desillusionerade i Chicagos svarta förorter. Här skaffade han sig avgörande erfarenheter om social mobilisering, men också om spruckna illusioner. Här framträder bilden av en sökande och sårbar människa, långt borta från den Messias-bild som den senaste veckans extrema exponering gett intryck av.

Budskapet. Talets, eller predikans, ärende är självklart det mest betydelsefulla. Barack Obama har i sina många tal konsekvent upprepat två linjer. Dels: Det finns ett hopp. Samt: Yes, we can!. (Ja, vi kan) Båda formuleringarna bottnar i erfarenheter av svårigheter och misslyckanden. Det är med rötter i den svarta befolkningens kamp för rättvisa och mot rasism som det trotsiga hoppet formuleras. Och slagordet Yes, we can! må låta kaxigt, men har en radikalt annorlunda innebörd än de individualistiska Yes, you can!, eller Yes, I can. (Ja, jag kan, respektive, Ja, du kan.)

Den som med en väl genomarbetad retorik och med ärlighet om sin egen person har ett budskap som inger hopp och beslutsamhet hos andra, har goda förutsättningar att sätta människor i rörelse. Det är en uppmuntrande iakttagelse för alla predikanter, lekmän och utbildade, från förra veckans amerikanska presidentval.
,
0 Kommentarer

Mer inom samma ämne

Ledare

Mer inom samma ämne