Påskdagens uppståndelsejubel följs av osäkerhet och tvivel. I Markusevangeliet lämnar vi kvinnorna rädda vid graven. Under mötet med den uppståndne annandag påsk vet och förstår inte Emmausvandrarna vem de träffat. Tomas tvivlar söndagen efter påsk innan han får nästan obehagligt kroppsnära bevis av Jesus.
Jesus uppmanar oss förvisso att tro och inte tvivla. Men hans närmaste är sällan tvärsäkra. Till och med uppståndelsen är förbryllande. Lärjungarna trodde väl först aldrig riktigt på vad Jesus förutsade. Och när han sedan är uppstånden ser de och känner igenom honom bara korta stunder. Det är inte samma uppståndelse som när Jesus själv tidigare i evangelierna uppväckt döda. Vad ska de tro?
Den kristna församlingen skulle förvisso inte ha vuxit i historien om alla förblivit tvivlare. Men evangeliets budskap skulle heller aldrig ha haft sin verkan om det inte utgått från människors osäkerhet, tvivel och ifrågasättande. Hade budskapet bara varit att underkasta sig en gud med tydliga krav och bud, hade vi haft en gammal religion bland andra att ty oss till.
Kristen tro är i mycket att våga sig bort från de säkra stjärnornas värld.

När den stora svenska debatten om tro och vetande var som intensivast under 1950- och 60-talen, fick den ateistiska argumentationen mycket kraft av att stå mot en som det uppfattades dryg och tvärsäker kyrkas fasta dogmer. Ateisterna vann många poäng inte bara för att de stod för vetande mot tro utan också för tvivel mot självsäker tro.
Förbundet Humanisterna har vunnit stor uppmärksamhet de senaste åren. Men frågan är om de varit framgångsrika. Sverige är i dag betydligt mer mångkulturellt och flerreligiöst än för 50-60 år sedan. Humanisternas angrepp på all religiös tro har å ena sidan blivit för svepande med att ta alla trosuttryck över en kam, å andra sidan med tiden hamnat alltför nära tonen i främlingsskeptisk islamrädsla. Påfallande många verkar uppfatta Humanisternas självsäkra budskap som obehagligt. Man kan höra dem som säger att humanisterna blir lika olustigt påträngande som vissa väckelsekristna. Förra sommarens humanistiska annonskampanj jämförs med Jesusmanifestationens trosvisshet.

Som kristna manas vi i Skriften att inte skämmas för evangelium men heller inte vara som farisén som går längst fram i helgedomen och ber för att demonstrera. Bakom Jesusmanifesta-
tionen som hålls i år igen i Stockholm på pingstafton finns naturligtvis mycken god vilja, önskan och glädje att tillsammans med många andra från olika kristna trosriktningar få visa upp sin tro mitt i en sekulariserad storstad. Låt oss hoppas att det blir så.
Men i Jesusmanifestationens informationsmaterial och budskap finns också många klara signaler om vilken kristen tro som är den rätta och som ska manifesteras. En hel del är främmande och frånstötande för oss många som lever i ett ständigt inre samtal mellan tro och tvivel och som finner förtröstan i vårt möte med Jesus just där.
Det är en tro som vi är övertygade om att världen behöver. Vi måste våga hävda att den har plats i en kyrka för tvivlare. ¶