1

Kvinnan och Killarna

Sofia Walan

Journalisten och kyrkokritikern Sofia Lilly Jönsson bloggtext ”Killarna” är en svidande uppgörelse med ojämställdheten och patriarkatet inom den kyrkliga sfären. Den kan leda till nya, smärtsamma, insikter.

Jag minns det så väl. Jag var kanske 20 år och min lillasyster 17. Hon hävdade bestämt att Sverige var ett rasistiskt land. Jag sa emot. Ville inte riktigt hålla med. Det fanns inget i min livserfarenhet som bekräftade den bilden. Så hon började berätta. Om människors blickar, om trakasserier på prao-platser, om äldre kvinnor som bytte plats på spårvagnen när hon satte sig bredvid. Sakta insåg jag att det Göteborg hon rörde sig ivarje dag inte var samma stad för henne som för mig. För att hennes hudfärg är brun och min är vit. För att hon råkar vara född i Indien och adopterad till Sverige, och för att jag är född på ett sjukhus i Mölndal. Vi delar språk, kultur och familj – men har olika hudfärg. Därför, på grund av rasismen i vårt gemensamma land, var våra världar olika.

Det var en insikt som gjorde ont, och som förändrade mitt sätt att se på världen. Det var en insikt som gjorde mig mer intresserad av att lyssna. På min syster, och på andra människor och deras historier om vad de utsatts för. Och att också ta på mig en del av ansvaret, för att försöka förändra de rasistiska strukturerna. Med teologiskt språk kan det nog kallas för omvändelse.

Kanske är det just det som gör att vi ibland har så svårt att lyssna. För att lyssnandet kommer med ansvar. Och kanske för att få saker kan kännas så smärtsamt som att uppleva en uppmaning till omvändelse.

För ett par veckor sedan briserade en mindre bomb inom kyrkligheten. Journalisten och kyrkokritikern Sofia Lilly Jönsson publicerade texten ”Killarna” på sin blogg. Texten är en briljant, skarp och därför också svidande uppgörelse med ojämställdheten och patriarkatet inom den kyrkliga sfären, inte minst på dess debattsidor och forum och i sociala medier. Sofia Lilly Jönsson beskriver noggrant och effektivt hur makt formas och upprätthålls och i exemplen namnger hon flera skribenter och debattörer. Det är en text som full med ursinnets klarhet visar att det Sverige och den medie/forsknings/kyrkovärld som många så kallat intellektuella män tillhör – inte är samma värld om du är kvinna och inte vill liera dig med den patriarkala makten. Så många kvinnor runt omkring mig har vittnat om hur texten gav gåshud av igenkänning.

En del strålkastarljus har hamnat på diskussionen om textens exempel är korrekta eller inte. Det är nog oundvikligt, förmodligen nödvändigt och i slutändan bra. Men textens essens är på alla viktiga sätt ”sann” – och borde förhoppningsvis leda till eftertanke också för de som med hjälp av Sofia Lilly Jönssons text gör nya smärtsamma insikter. Men det förutsätter ett verkligt lyssnande, och ett verkligt intresse för att förstå den andre. Sofia skriver själv om sin text i en av alla diskussionstrådar på Facebook; ”Istället för att gå in med tusen frågor och reflektioner om en text som du har skummat lite, så kan du ta in att jag har skrivit på den i en månad. Och levt den ett liv. Det finns utrymme för dig att ta in det. I all välmening.” 

Vid 20 års ålder förstod jag var privilegium är. Privilegium är att inte varje dag påminnas om sin hudfärg eller sitt kön. Att inte någonsin behöva fundera över om personen bredvid på spårvagnen flyttar sig för att jag är mörkhyad eller bär slöja. Inte behöva bli, eller vara rädd för att bli, skuldbelagd som dålig förälder för att jag arbetar heltid som chef. Så – i all välmening – vid den här tidpunkten i historien finns utrymme för den som inte utsätts för systematisk diskriminering, osynliggörande av sin kompetens eller sexuella trakasserier i sin vardag, att ta in det. Att ställa tusen frågor, att lyssna, att stå kvar i de smärtsamma insikterna. Bara så kan vi nå omvändelse.

 

  

Sofia Walan ,
1 Kommentarer
Anneli Liljemark
Kloka reflektioner som vanligt av Sofia Walan.

Mer inom samma ämne

Mer inom samma ämne