De senaste åren är vi många församlingar som fått glädjen att döpa och välkomna medlemmar som tidigare varit muslimer men nu fått uppleva nåden och Guds kärlek i Jesus Kristus. Att få följa människor på den här ­resan har varit en stark och ibland omtumlande upplevelse, som för många av oss tydliggjort hur oerhört viktig Jesus är och vilken kraft som finns hos honom. Det är en stor nåd att få vara med och föra människor till tro och dop, och en lika stor nåd att sedan få följa dessa människor på efterföljelsens väg. Hur ser ett kristet familje­liv ut? Hur hanterar jag sorgen över att bli förskjuten av släkten? Hur lever jag som kristen i vardagen?

Samtidigt som detta har ­varit en spännande resa, har den i många stycken också varit svår. Vid kyrkokonferensen 2016 motionerades det om att vi i församlingarna behövde mer hjälp från samfundet i form av material och någon anställd på nationell nivå. Kyrkostyrelsen yrkade på avslag och efter heta diskussioner avslogs motionerna. Sedan dess har jag gjort mitt yttersta för att hjälpa församlingens konvertiter, men också andra församlingar och Equmeniakyrkan nationellt på detta område. 2017 och 2018 inbjöd Equmeniakyrkan i Arvika till veckolånga bibelskolor för muslimer och konvertiter, och vid båda tillfällena deltog ett 50-tal personer från Equmeniakyrkans församlingar över hela landet. 2019 initierade Christian Mölk, pastor i Pingst Härnösand, och jag det ekumeniska nätverket #rättilltro som sedan dess har arbetat med opinionsbildning för konvertiters rättigheter. Jag har skrivit undervisnings­material som översatts till persiska och arabiska. Dessa har fått stor spridning i Sverige och genom Open doors har en av böckerna även nått hemliga församlingar i Iran.

Svensson och Comén påtalar att mission till muslimer varit ett prioriterat område för samtliga bildarsamfund. Equmeniakyrkans hållning i denna fråga har jag snarare upplevt som försiktigt positiv, i alla fall när det gäller mission i Sverige. Å ena sidan har asyl och flyktingsamordnarna inte kunnat arbeta med dessa frågor eftersom deras tjänster finansierats med pengar från länsstyrelsen. Å andra sidan har Equmeniakyrkan persisktalande församlingar som i stort sett bara evangeliserar bland muslimer. Equmeniakyrkan fanns också med i arbetet med konvertitutredningen och nätverket ­#rättilltro verkar i nära kontakt med samfundsledarna.

Den enda frågan jag fick vid intervjuerna i kyrkoledarvalet röran­de mission var: ”Det finns de som tycker att du är alltför profilerad när det gäller konvertitfrågan, vad tänker du om det?” Nu är ju jag profilerad på flera andra områden också. Frågan visar dock att detta är lite av en vatten­delare i vår kyrka, men glädjande nog finns ju konvertiterna redan mitt ibland oss som ett svar på vår bön om väckelse, växt och förnyelse. Så vad svarar vi dem när de står redo att missionera i Sverige och via ­nätet och nätverk i sina hemländer? Vad gör vi när de vill läsa till pastorer men aldrig kommer ta sig igenom grekiska­studierna? Hur hanterar vi kulturkrockar och hur motverkar vi splittring i grupper av nya kristna med helt andra referensramar när det gäller konflikthantering, inklusive hederskultur? Hur integrerar vi det här området i arbetet med församlingsutveckling på samma sätt som vi gjort när det gäller församlingsplantering?

Missionsuppdraget gäller alla folk, både i Sverige och utlandet, och min önskan är att vi nu kan komma vidare på dessa viktiga och komplexa områden. Här finns fortsatt potential när det gäller att få se människors liv förvandlade. Frågan är om vi är beredda att ta vara på den, och välja vishet och mod framför försiktighet.

Linda Alexandersson