Det blir en ny kyrka. Efter Utmanad i Örebro är det nog inte bara de tre nuvarande kyrkoledarna som känner att vi är nära målsnöret. Det finns inte längre någon realistisk alternativ framtid för de tre kyrkorna än den gemensamma.

Det som har sett ut som ointresse återspeglar otålighet. De många gemensamma församlingarna har redan gjort arbetet och vill ha snabbare resultat. De flesta vill nu bara veta vad kyrkan ska heta och vem som ska bli kyrkoledare.

För den skull kommer inte året fram till de slutliga besluten att vara utan konflikter. Enskilda och församlingar kommer att ha synpunkter på vad som i det nya remissmaterialet sägs om dop och församling, om medlemskap och tillhörighet, om regional närvaro i stället för distrikt och om det ”ömsesidiga beroende” som ska förena kongregationalismen med metodisternas centralare kyrka.

Litet märkligt och sorgligt var det också att i Örebro se hur det rekordstora antalet deltagare umgicks självklart vid stormöten och i korridorer men konfererade utan kontakt med varandra. Vid de parallella vigseldebatterna hänvisade inte en enda talare hos vare sig Missionskyrkan eller Baptistsamfundet till att det närmaste systersamfundet stod inför samma beslut.

När kongregationalismen (om än inte slutligt definierad) blev segerparoll vid båda konferenserna, kan det också leda till ett nytt ifrågasättande varför vi behöver en gemensam kyrka. Vi ska ju alla vara överens om att den enskilda församlingen är det viktigaste.
På så sätt har själva processen mot en ny kyrka skakat om kyrkorna och blottlagt andra skiljelinjer inför framtiden. Den har också öppnat för en — brutalt uttryckt — maktkamp om den framtida inriktningen på kyrkan. Vigseldebatten har blivit toppen av ett isberg med en grundläggande konflikt om vad vi menar med att bekänna vår tro på Jesus Kristus och varför vi låter den få så olika uttryck.

Det var mycket lovsång och applåder i Örebro — till någras glädje och andras förskräckelse. Till en del återspeglar detta att folkrörelsesamfund alltid påverkas mer av tidens strömningar än fastare hierarkiska kyrkostrukturer. Den samfundsbärande generation som formulerade sin bekännelse under 50-talets strid om tro och vetande eller 60-talets sociala omvälvningar och radikala och politiska utmaningar fruktar att vi under troskyldig väckelsemantel är på väg mot en ytlig underhållningskristendom. 2000-talisterna vill ha starkare känslor och se något annat än medelklassnällhet och städat konfliktfria kyrkkaffen.

Ömsesidiga schablonbilder kan vi förhoppningsvis komma över. Ironiskt nog utgör vi fortfarande mest medelklass som försöker göra upp med våra medelklassidentiteter. Men om vi inte är varsamma och visar ömsesidig respekt kan det gå illa för gemenskapen hur brokig vi än vant oss vid att den ska få vara.
Jim Wallis utmaning i Örebro är därför viktig. Han vill förena en ny andlighet och ett nytt socialt engagemang. Vi ska följa Jesus ut på gatorna till de fattiga och hotade. Men första provet bestod vi inte. Medan konferensen pågick nattvandrade öreboare för att bemöta en våg av våldtäkter som skakar staden. Vi på Utmanad var inte med.

ANDERS MELLBOURN