Inte en dag för tidigt

Sofia Walan

Jordbävningen på Haiti 2010 är en av de värsta humanitära katastroferna världen sett de senaste åren. Miljontals haitier blev hemlösa, i ett av världens redan fattigaste länder. Hur många som dog är det ingen som vet. Ingen hade tid att räkna, så uppskattningarna varierar från 100 000 till 300 000.

I dessa ruiner av ett land ordnade anställda på biståndsorganisationen Oxfam sexpartyn med unga prostituerade, enligt de avslöjanden som senaste veckorna skakat biståndsvärlden. Det är en bild som är nästan omöjlig att värja sig från i all sin cyniska grymhet. Samtidigt som hjälparbetare från internationella biståndsorganisationer försökte återuppbygga landet utnyttjade andra sina positioner, sin makt och de resurser givare över hela världen samlat in med sms-donationer och kollekthåvar.

Och Oxfam visste. Redan 2011 avslöjade en visselblåsare vad som hände. Fyra män sparkades, och tre tvingades säga upp sig. Men det skedde i tysthet. Flera av dem kunde sedan fortsätta sina karriärer inom branschen. Skandalen sopades under mattan. För en bransch som är helt beroende av både privata givares tilltro till att de pengar de ger används rätt, och av den politiska biståndsviljan, är sådana här skandaler ett existentiellt hot. Den brittiska biståndsministern Penny Mordaunt konstaterar nu att om inte Oxfam kan visa upp bevis på förändring kan de 32 miljoner pund DfID, brittiska motsvarigheten till Sida, kanaliserar genom Oxfam strypas.

I spåret av Oxfam-skandalen riktas nu ljuset mot hela branschen. Det är egentligen inte en dag för tidigt. För det här är inga nya frågor. På 90-talet rapporterades om övergrepp vid FN-insatser i Kambodja. 2001 rapporterades systematiska övergrepp från hjälparbetare i Västafrika. 2002 konstaterade en rapport att sexuella övergrepp förmodligen var systematiska, och att minst 40 hjälporganisationer var inblandade i vad som kallades ”bistånd för sex”-situationer. FN antog en handlingsplan. Men det har inte hindrat att liknande skandaler avslöjas med jämna mellanrum.

Vi borde verkligen veta det vid det här laget. Om inte förr så har #metoo visat hur makt och beroende ständigt återkommer i berättelser om sexuella övergrepp. Människor med makt verkar kunna hitta rationella förklaringar till varför just de ska ha rätt att ta för sig av andra människors kroppar. Så konstaterar exempelvis UN Women i en rapport att de två vanligaste anledningarna till våldtäkt är att förövaren antingen anser sig ha rätten att tvinga sig till sex, eller helt enkelt att de kan. Och det finns få situationer som innehåller en så tydlig maktskillnad som den mellan en biståndsarbetare med ansvar att fördela livsviktiga resurser och den människa vars överlevnad hänger på samma resurser.

Ändå säger Läkare utan gränsers pressansvarige till SVT att ”vi, som alla andra branscher, tyvärr inte är immuna mot individer som uppvisar ett olämpligt beteende”. Andra organisationers representanter har uttryckt förvåning tillsammans med sin bestörtning över skandalen i Oxfam. Men vem kan egentligen vara förvånad när vi vet att över hälften av alla kvinnliga biståndsarbetare i en rapport publicerad 2016 sagt sig blivit utsatta för olika former av sexuella trakasserier och övergrepp? Vem kan vara förvånad med tanke på all kunskap som finns inom branschen om att arbeta för att minska sexuella övergrepp i konflikter?

Jag tror att det är dags att sluta tänka att biståndet är en bransch som alla andra när det gäller sexuella övergrepp. Det är dags för alla biståndsorganisationer att sluta peka utåt och på allvar titta inåt. Det är dags att samla kunskap och statistik om frågorna inom hela branschen. Och visst är det dags att göra det tryggt för dem som utsatts för övergrepp att anmäla utan att riskera att bli av med livsnödvändig hjälp, men framförallt behöver biståndsaktörerna bli avsevärt bättre på att analysera och förebygga riskerna för övergrepp. Idag behövs den halv miljon människor som arbetar inom biståndssektorn. Varje dag bidrar de till att rädda liv. Det vore ovärdigt deras viktiga uppdrag att inte ta de här frågorna på yttersta allvar. Det vore ovärdigt en värld som istället för utsatthet och desperation behöver rättvisa, resursöverföring, akut humanitär hjälp och bistånd.

 

Sofia Walan ,
0 Kommentarer

Mer inom samma ämne

Mer inom samma ämne