Debatt

Inrätta diakonat i Equmeniakyrkan

Diakonat rätt väg?

Två genomgripande förändringar skedde i Svenska Missionsförbundet under åren 1994-1998 då jag var sekreterare för mission i Sverige. För det första. Distriktens antal minskades från 11 till 7 med en geografisk omfattning som liknar dagens. En viktig utgångspunkt för beslutet var att det skapades samverkan mellan församlingarna i ett närområde. I en del distrikt skedde detta, dock inte i alla. Fortfarande kvarstår i dagens regioner enligt min mening en strategisk utveckling i den riktningen.

För det andra. Under de här åren genomfördes också kyrka- statutredningen som resulterade i en annan relation mellan staten och trossamfunden, i synnerhet med Svenska kyrkan. I anslutning till detta skapades också möjligheter för andra trossamfund att ansöka om att få hjälp med att uppbära kyrkoavgift. Efter en viss diskussion beslöt Generalkonferensen att ansöka om att få hjälp med uppbörd av kyrkoavgift . Detta har utan tvekan varit ett beslut som tillfört vår kyrka ett betydande ekonomiskt tillskott. Men kan beslutet också beröra frågan om vår församlings- och kyrkosyn?

I en artikel i Sändaren den 14 augusti 1997 skriver jag under rubriken ”Tillit är en förutsättning för kyrkoavgift”. Där hävdar jag att kyrkoavgiften inte endast är en ekonomisk fråga, utan att den också berör frågan om hur vi ser på Svenska Missionsförbundet som en kyrka för hela livet.

Ett uttryck som vi nu är välbekanta med. Vi har bland annat i dagarna fått en bok om pastoral teologi för vigsel, begravning och dop med titeln Hela livets kyrka, och som tydligt markerar detta. Det anknyter till det jag i min artikel i Sändaren påstår, nämligen att beslutet om att få hjälp med uppbörden av kyrkoavgiften också ställer frågan om vår församlings och kyrkosyn på sin spets. Frågan var då och är nu fortfarande aktuell: Hur svarar vi i dag som kyrka upp emot en motiverad förväntan, att vara en kyrka för hela livet, oberoende av om jag tillhör en liten församling utan pastor eller en stor församling med alla de resurser som behövs i en kyrka?

Jag vill påstå att många av våra medlemmar är osäkra på om Equmeniakyrkan verkligen svarar upp mot att vara en hela livets kyrka. Enligt min mening saknar Equmeniakyrkan fortfarande en struktur för kyrkan, som bidrar till att varje stor eller liten församling kan erbjuda sina medlemmar den service som hela livets kyrka verkligen kan ge. Då handlar det inte bara om förrättningar även om de är viktiga utan också om själavård och församlingsvård, inte minst i anslutning till kriser som inträffar i alla församlingar även i små församlingar utan någon anställd.

Den som under min tid om sekreterare för mission i Sverige gav mig några avgörande ”puffar” när det gäller behovet av att utveckla samverkansområden inom vår kyrka var min före detta klasskamrat och grundaren av gruppgården Kuvarp, Olof Josefsson.

Hans resonemang tar sin utgångspunkt i Svenska kyrkans sätt att organisara sig i pastorat
med en ansvarig präst/prost som ledare och menade att vi på ett liknande sätt inom Missionsförbundet skulle bilda samverkansområden inom varje distrikt som han ville kalla ”Diakonat”. Dessa skulle konkret ge en struktur för vår kyrka och uttrycka vår samhörighet och beredskap att ta ansvar för alla församlingar som den kyrka vi vill vara. Diakonatet som begrepp hade i hans tänkande en vidare betydelse än det vi vanligtvis förknippar med begreppet. Han ansåg att i princip allt vad vi gör i våra församlingar och samfund är diakoni då det handlar om gemenskap och omsorg.

En slutsats som jag mot ovanstående bakgrund drar avseende vår egen kyrkas utveckling och behov inför framtiden kan formuleras så här.

Jag skulle gärna se att idén om diakonat kunde återuppväckas i Equmeniakyrkan och att regionerna får i uppdrag att medverka till att sådana diakonat etableras i respektive närområde. Ett sådant diakonat behöver inte innebära en formell föreningsstruktur med årsmöten etcetera, men där skall någon av de anställda i de församlingar som ingår i diakonatet också tilldelas uppgiften som prost.

Jag kan också tänka mig att man i ett sådant område också tillsammans kan medverka till en samordnad anställning för att täcka upp ett behov av en gemensam resurs. Men framför allt skulle i en sådan struktur, diakonatet, medverka till att idén om ”Hela livets kyrka” också landar i verkligheten så att ingen församling och ingen medlem skall behöva fundera över om man tillhör en kyrka som finns nära mig under livets alla skeden och ända in i döden.

BERNT WÅHLEMAN

 

Jag vill påstå att många av våra medlemmar är osäkra på om Equmeniakyrkan verkligen svarar upp mot att vara en hela livets kyrka.

0 Kommentarer
0 Kommentarer

Debatt

Mer inom samma ämne