Jag hade tänkt skriva om parti­ledarna och deras tal. Om hur de beträder scenen inför tusenden på plats och vid tv-apparater och vältaligt ställer upp i tävlingen om vem som mest kan bedyra kärleken till Sverige och i tävlingen om vem jag som medborgare har mest personlig vinning av att rösta på. Men vad har de sagt om vad vår plats i världen innebär, om solidariteten, samhörigheten och ansvaret det innebär att vara ett av världens rikaste länder i en värld och tid av akut klimatkris, den största hungersnöden sedan Andra världskriget, historiskt stora flyktingströmmar, och samtidigt extrema avräkningar av det svenska biståndet? Några, och en del. Men vad?

Jag hade tänkt skriva om de ­fokusfrågor Equmeniakyrkan valt inför de kommande parti­ledar-utfrågningarna i Vårgårda – integration, religion och klimat – och hur de behandlats i det rika seminarieutbudet. Men också velat ställa frågan hur vi som kyrka tar dessa frågor, inte minst de vi som Equmeniakyrkan och våra samarbetspartners genomfört viktiga seminarier omkring i Almedalen, på allvar in i vår egen kontext.

Och jag hade tänkt skriva om hur det i oändligt många seminarier och andra mötesplatser samtalats och debatterats kring livsviktiga frågor och gett exempel på några av de hundratals som bjöds. Om nya kunskaper, insikter, om beslut om ­åtagande som tas och om nya kontakter för oändligt många och som med visshet får konsekvenser i det fortsatta samhällsbyggandet.

Så händer katastrofen. Det ­fasansfulla och skändliga. Ett ­avsiktligt mord mitt i hjärtat av Visby. Mordet på en hängiven, engagerad människa som ställt sina stora yrkeskunskaper och sin livsvisdom till andras förfogande, för att skapa ett bättre samhälle att leva i.

Och jag måste skriva något ­annat.

Jag måste i stället för mitt försök till kritisk analys förklara min oerhörda respekt för alla de många initierade och kunniga och engagerade ­människor, ­företrädare för organisationer, föreningar, institutioner, näringsliv – ja från i stort sett alla delar av civilsamhället och det politiska livet – som denna vecka funnits på plats, för att dela med andra det man brinner för. En notering är att det i många fall är personer som har sin hem­hörighet i Equmeniakyrkan eller dess sammanhang, men som här ­företräder andra aktörer. I panelsamtal och föredragningar har experter, aktivister, politiker och andra förtroendevalda mötts i ett delande som saknar motstycke i svenskt samhällsliv.

Människor som ger sin tid, kraft och kunskap för vårt gemensamma samhälles skull. Många gör det med en stor ­personlig kostnad. Ing-Marie Wieselgren tvingades betala med sitt liv.

Sorgen blev påtaglig i Almedalen, flaggorna hissades till halv stång, vi begrät tillsammans den som för en del av oss var en vän och kollega men för oss alla blev en symbol för engagemanget för ett bättre samhälle.

Almedalsveckan fick sin avslutning under en gråtande himmel men med en trotsig mångfaldsparad. Det blev rätt att förena sången och ropen om allas rätt till kärlek och respekt med en alldeles, alldeles tyst minut för Ing-Marie!

Helen Friberg, Regional kyrkoledare