Vad gör vi nu då? Församlingar stänger ner, medlemsantal minskar. Samhället ritas om, världen förändras. Kyrkan svarar på frågor som få eller ingen ställer. ”I varje tid måste en kyrka fundera teologiskt över de frågor som samtiden ställer till oss. Fred med jorden och fred på jorden är vår tids teologiska fråga” enligt Henrik Grape i Sändaren 42/2018. Kyrkan sänder inte sig själv med uppdrag. Det är Gud som sänder sin kyrka in i världen.

Hur ser denna värld ut? Kort idéhistoria: Religionskrigen i Europa på 1600 talet berövade kyrkan mycket av sin trovärdighet. Vägen bereddes för rationalism, humanism och konflikten mellan vetenskap och tro var intensiv under 1800-talet och i Sverige ända in på 1960-talet. Slaget vanns huvudsakligen av rationalismen och vetenskapen. Tron hänvisades till privatlivet och fantasins område. Jag tror inte kyrkorna insett kraften och genomslaget för en liberal, rationalistisk sekulär livshållning i vår samtid. Det tycks mig som mycket av teologisk reflektion velat mildra och överbrygga skillnader i uppfattning.

Situationen börjar dock bli betydligt annorlunda. Vi bevittnar nu i vår egen samtid sammanbrottet för förnuft och utvecklingsoptimism. Vetenskap och teknologi har skapat problem som väcker ångest hos mig och många andra. Oviljan att ta itu och handla vad gäller klimatfrågan är häpnadsväckande. Etisk reflektion tycks inte ha plats bland beslutfattare som i stället litar till operationell rationalitet det vill säga strikta uträkningar efter tänkta modeller där målet ska uppnås genom tekniska/ekonomiska/politiska åtgärder. Fortfarande träder vetenskapsmän fram och säger ”vi fixar det här”. Skillnaden mellan trovärdighet och önsketänkande har jag svårt att bedöma. Dessutom ser vi med avsky och förundran på det eskalerande våldet, dels i bevakning av gränser men också planerade mord och utomrättsliga avrättningar på staters initiativ.

Vad gör vi nu? Jag tänker mig att Gud sänder oss in i denna röra med en uppgift. Att vittna för sanningen. Att med den kraft som Gud ger utöva civilisationskritik. Hur kan vi ha fallit så lågt i vår civilisation att vi ersätter tillit, kärlek till medmänniskan, omsorg om skapelsen, måttfullhet, vishet, uthållighet i att göra det goda med vantro, självupptagenhet, njutningslystnad, omåttlighet, snäv rationalitet och önskan att omedelbart tillfredsställa önskningar och behov. Framförallt behöver världen hopp. I vår kristna tro flödar källor av hopp. En annan värld är möjlig. En annan värld kommer.

Kyrkan har i sin historia sett civilisationer gå under, kungariken och härskare störtas, krig komma och gå, jordbävningar, pest, hungersnöd, förföljelse. Tron och hoppet bär igenom allt detta.

I dag, tycks det mig att kampen står mellan vetenskapens/teknologins skepticism och kyliga rationalitet och ett hopp grundat i den kristna trons källor och frimodiga etiska ställningstagande i Jesu efterföljd. Om Gud sänder oss in i denna värld med detta budskap är vi inte på något sätt garanterade framgång. Oddsen är högre för att vi möts av förakt, spott och spe. Men måhända är detta Guds uppdrag för oss?