Jag hade fel när jag skrev att kyrkoledare ”som bäst” fått in en debattartikel i Aftonbladet (Sändaren 15/2021), eftersom SKR har fått in fem. Vilket är sant – om man räknar in hela pandemins publiceringar. Alltså: SKR har på 14 månader fått in fem debattartiklar. Men då i andra ämnen än det jag lyfte – att kyrkan blivit dörrmatta för regeringens åtgärder med tomma domkyrkor.

Men vi lämnar sifferexercisen, för genomslag handlar inte om hur många gånger man citeras i Sveriges radio, utan vilket avtryck man skapar hos människor. Det är i den kontexten mitt exempel med den enskilda debattartikeln i Aftonbladet ska läsas.

Jag tror säkert att Sveriges kristna råd gör det administrativa (men viktiga) skitgöra Sveriges kristna råd uppdragits: Gå på tråkiga möten med tråkiga personer och skriva tråkiga formella protester. Men SKR är inte kyrkan. Min kritik riktar sig långt bortanför ert representativa paraply.

Min förundran över varför inte mer händer, varför inte fler verktyg finns, är inte administrativ, utan handlar om varför kyrkan låter anpassa sig. Fotbollen och idrotten gallskriker ut sin frustration, till och med nöjesfälten lyckas förklara siffror och framtid så att det skapar existentiell svindel i offentligheten: ”Vad betyder det för mig om Skansen skulle försvinna?”. Enorma insamlingar skapas.

Men kyrkan blir dörrmatta, tar smällen för laget, och förstår läget. Jo, SKR använder sina kanaler, skickar sina debattartiklar och tar sina möten, men jag undrar varför den andliga svälten och församlingskroppens nu 14 månader långa styckning, inte skapar större rop på hjälp och desperation?

Varför ser vi inga symtom på att den andliga hälsan (och att få mötas fysiskt och smittsäkert) är en lika stor krisfråga som den fysiska hälsan? Kanske är det så att även kyrkans kroppsdelar skriker, men att man snarare imploderar än exploderar. Jag vet inte, men jag är orolig för att avsaknaden av tydliga avtryck i offentligheten säger något om hur kyrkan kanske mer är en förening i mängden, än en viktig oas för andlig föda.

Och inte blir jag mindre orolig av att den som reagerade starkast på det påståendet, var kyrkans byråkratiska paraplyorganisation.

EMANUEL KARLSTEN