Historiskt och högtidligt ska det bli med den första kyrkokonferensen för Gemensam framtid. Måhända har vi redan varit med om alltför många historiska milstolpar. Riktigt säkra på att den nya kyrkan verkligen och slutligen är bildad är vi kanske inte ens den här gången heller.

Arrangörerna i Linköping har satsat på fest och gemenskap. Visst kan det bli utdragna diskussioner om regionfrågan och spännande val till styrelsen. Men efter uppladdningen kring olika beslutsmöten och konferenser de senaste åren, är det nu dags för gemensam samling. Ska det bli något av Gemensam framtid framöver är det viktigt att den första konferensen skapar samhörighet, glädje och framtidstro.

Som Sändaren ofta sagt på ledarplats är den kyrkobildning vi nu går in i en skapelse på övertid. Att tresamfundsplanerna för 40 år sprack, framstår i några årtiondens perspektiv som alltmer tragiskt.  Sedan dess har de tre gamla samfunden till och med förlorat sin drivande roll och identitet också i ”frikyrkan”. När begreppet denna vår ifrågasätts både i intern diskussion och på social medier, är det något som bara till en mindre del berör och engagerar Gemensam framtid. Men i en samtid där frikyrklig antingen är ett skällsord eller någonting likgiltigt kan det samtidigt vara lika bra att slippa identifiera sig med ett förlorat begrepp.

Det finns hos många ett förståeligt missmod över alla år av medlemstapp och en befogad otålighet över att kyrkor och kristen tro alltmer marginaliseras. Frestelsen är att å ena sidan förfalla till uppgivenhet, å den andra ta till olika typer av samtidens lättköpta tricks för att bli intressant.

Gemenskap har alltid varit folkrörelsesamfundens styrka. Det finns en trevlighet, välvilja och välkomnande intresse som oftast möter den som kommer till en gudstjänst och ett kyrkkaffe i en Gemensam framtidkyrka. Om denna ”snällism” ironiseras det inte så sällan, också av oss själva. Det borde vi inte göra. Vi får inte underskatta det goda och välsignelsebringande bidrag detta är i ett samhälle som alltmer kommit att präglas av en destruktiv konkurrensanda, där individen ställs i centrum samtidigt som hon lämnas ensam och oskyddad.

Till den goda traditionen att värna om i Gemensam framtid hör annars också ett betydande självtvivel och ifrågasättande av det egna - både församlingen och tron. Skrämmande exempel på motsatsen ser vi alltför ofta.

Det är inte bara en elak lustighet att en tonårsgrupp i våra sammanhang ofta varit bättre på att diskutera volleybolltaktik än fördjupad kristen tro. Gemensam framtid måste hitta nya vägar för att tala om kristen tro som är tydliga utan att vara självgoda och påflugna. Vi har att visa på det angelägna för både enskilda och samhället i ett fullt evangelium som bjuder utmanande kallelse, hopp och förlåtande nåd.

Låt kyrkan i Gemensam framtid fortsätta att utvecklas och fördjupas som ett befriat område för personlig upprättelse,  gemenskap och konkret handling. Låt oss se en glimt av detta redan i festen i helgen.