Fredsarbete 100 år senare

I somras besökte jag och min familj den polska Östersjökusten och av en slump råkade vår camping ligga bara några hundra meter från den tidigare gränsen mellan Tyskland och Polen.

Nära stranden stod en kopia av en gränssten med P (Polen) på ena sidan och ett D (Deutschland) på den andra. På gränsstenens framsida stod orden Versailles 28.6 1919 och visade att stenen var ett resultat av första världskrigets slut och fredsfördraget i Versailles. Det är nu 100 år sedan förhandlingarna inleddes den 18 januari 1919 och byggde på idéen om nationalstaten där folkomröstningar skulle avgöra vilken nationalstat olika folkgrupper ville tillhöra. Just vid denna del av Polen levde ett flertal tyskar som ville tillhöra Tyskland och Hitler hänvisade till idén om en sammanhållen nationalstat som ett av motiven till att starta andra världskriget och anfalla Polen. Det sägs att just den första gränsstenen som stod vid kusten togs i beslag enligt order av Hitler för ett framtida nazistiskt krigsmuseum.

En av höstens läsupplevelser för mig har varit den judisk-österrikiske författaren Joseph Roths bok Radetzkymarschen. Det är en roman om tre generationer av en familj i kejsardömet Österrike-Ungern från mitten av 1800-talet till första världskrigets utbrott. Boken utgavs 1932 och brändes på nazisternas bokbål ett år senare. Anledningen var inte bara Roths judiska påbrå utan att han rent ideologiskt så tydligt tog avstånd från den framväxande nazismen. Roths enda motbild till en inskränkt nationalism var att i mer positiva ordalag beskriva det mångkulturella och mångetniska kejsardömet Österrike-Ungern. Det var en omöjlig motbild eftersom det inte gick att vrida klockan tillbaka till kejsardömenas tid, även om kejsaren var både god och liberal.

De stora förhoppningarna på nationalismen som idé krossades under andra världskriget när människor av olika etnicitet med våld gjorde anspråk på samma geografiska område. Vilken folkgrupp skulle ha rätten till självbestämmande på andras bekostnad? Joseph Roth blickade bakåt till kejsarnas tid när han mötte en värld i förändring. Modiga ledare i efterkrigstidens Tyskland, Frankrike och Italien blickade däremot framåt och skapade stål- och kolunionen 1951. Istället för att slåss om naturtillgångarna kunde man samarbeta för allas välgång vilket blev grunden för dagens europeiska union.

Samhällsdebattören Per Wirtén konstaterar i boken Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater (2017) att det numera är lika enkelt att flytta till en stad i Europa som att göra det inom Sverige. Snabbt tar vi fördelarna för givna och glömmer hur spektakulär den fria rörligheten en gång uppfattades. Wirtén menar att vi måste fundera på vad nästa steg ska vara för den Europeiska unionen. En starkare federalistisk union liknande den amerikanska skulle kunna utgöra detta steg menar Wirtén, vilket inte är detsamma som att medlemsländerna ger upp sin självständighet. Liknande tankegångar presenterade Frankrikes liberale president Macron i ett uppmärksammat tal på Sorbonne-universitetet förra hösten. Macrons vision är ett EU med starkare ekonomiska muskler som gör att försvar, penningpolitik och migration blir ett gemensamt ansvar. Tyskland har ställt sig skeptisk till Macrons vision och därför var det lite förvånande när Tysklands utrikesminister Heiko Maas publicerade en debattartikel under hösten 2018. Maas menade att EU måste försöka vara en motvikt till ett vacklande USA med Trump i spetsen och att ett tyskt närmande till Frankrike och en starkare gemensam europeisk ekonomi är framtiden för ett världsledande Europa.

Den hårda freden i Versailles 1919 blev inte utgångspunkten för ett rättvist Europa utan utgjorde istället grogrunden för både andra världskriget och kalla kriget. Nationalstatsprincipen skapade nya konflikter istället för att lösa dem och därför blir jag förvånad när svenska politiker vill göra nationalismen till den enda samhällsbärande grundbulten. Har vi i Sverige inte lärt oss något av Europas blodiga 1900-talshistoria? Dagens Europa har med sin union många brister, men den låter människor av olika etnicitet vara viktigare än nationalstaternas stängda gränser. Jag själv är uppvuxen med kalla kriget och en ogenomtränglig järnridå. Att i dag som turist passera den öppna gränsen mellan ett fritt Polen och ett enat Tyskland är därför helt enkelt häpnadsväckande. De smärtsamma erfarenheterna av två världskrig har gett Europa en fred som även vi svenskar behöver värna och bygga vidare på.

 

Göran Gustafson

  • 1 Kommentar

  • Lägg till ny kommentar
  • Thorsten Schütte

    "Det är nu 100 år sedan förhandlingarna inleddes den 18 januari 1919 och byggde på idéen om nationalstaten där folkomröstningar skulle avgöra vilken nationalstat olika folkgrupper ville tillhöra." - Problemet var dock att i en del fall var omröstningarna riggade till Tysklands nackdel och stora områden med tysk majoritet knipsades av Tyskland, t ex Eupen-Malmedy som blev belgiskt och en del områden som gick till Polen. Detta sådde stor bitterhet i Tyskland och gav Hitler och consortes vatten på sina kvarnar!