Försummat samband mellan klimatkris och flyktingström

Inge Gerromo Vet.med.dr

Klimathotet och flyktingkrisen hör ihop. Men om framförallt afrikanska jordbrukare får möjlighet att utveckla matproduktionen kan effekterna av både klimatförändringarna och flyktingströmmarna hanteras bättre, hävdar veterinärmedicine doktor Inge Gerremo i denna artikel.

Det har känts märkligt och synnerligen kortsynt att nyligen ha fått lyssna till en intensiv valdebatt, som i mångt och mycket handlat om en stor internationell fråga, migrationen, men knappast något om de grundläggande orsakerna till den och vad då detta kräver.

Vi måste givetvis fråga oss hur den värld ser ut som får så många människor att ge sig av på flykt? Det gäller inte bara omedelbart akuta situationer som den tragiska utvecklingen i Syrien, som på kort tid tömt landet på en stor del av sina invånare.

Som en viktig påminnelse om de viktiga frågor som aldrig berördes under den svenska valdebatten, publicerar så FN sin rapport om näringstillståndet i världen, The State of Food Security and Nutrition in the World 2018.

Redan för drygt 20 år sedan, 1995, lät vi inom Sida den internationellt välkände forskaren Norman Meyers skriva rapporten Environmental Exodus – An Emerging Crisis in the Global Arena. Meyers kunde konstatera att det redan då fanns 25 miljoner flyktingar att betecknas som miljöflyktingar. Det var mer än de 22 miljoner andra flyktingar som fanns i olika delar av världen. Begreppet miljöflykting fanns dock inte i den politiska vokabulären och ingen på politisk nivå tog någon större notis om det fenomen som vi, som arbetade med frågor av det här slaget, tydligt kunde skönja, bland annat i delar av Afrika. Det gällde inte minst i samband med arbetet med den stora miljökonferensen i Rio de Janeiro, 1992.

Under senare år har såväl hungerfrågan, den komplexa näringsproblematiken, med både undernäring och övervikt, som miljö- och klimatutmaningarna alltmer hamnat i fokus. Det har skett genom övergripande och hoppfulla överenskommelser som Agenda 2030, Parisavtalet om klimatet samt beslutet att under årtiondet 2016–2025 särskilt fokusera de internationella ansträngningarna på näringsproblematiken.

Årets FN-rapport slår larm om att den positiva trend mot ett färre antal undernärda i världen, 800 miljoner människor, nu verkar ha brutits och istället ökat till 821 miljoner. Relativt sett är förändringen inte så stor med tanke på att världsbefolkningen också ökar. Men, med ambitionen att ha i stort sett fått bort undernäringen om 12 år, manar den utvecklingen till betydande oro.

Rapporten pekar också på ett intressant faktum att fattigdom inte bara leder till undernäring, det kan också leda till felnäring och övervikt. Det senare är därför inte enbart ett välfärdsproblem utan kräver fokus inte bara på mat i sig utan på näringsriktig mat också i situationer med knappa resurser.

För att försöka klara den här utmaningen som världssamfundet står inför krävs, säger rapportens författare, FAO, IFAD, UNICEF, WFP och WHO, en betydligt bättre samordning av de globala överenskommelserna. Det gäller inte bara i ord utan framför allt i det praktiska arbete som berör de enskilda människorna.

De förändringar i klimatet, som även vi här hemma kunnat känna en föraning om i år, ser man i rapporten som en avgörande utmaning och som det framtida utvecklingsarbetet tydligt måste förhålla sig till. Rapporten pekar på de klimatförändringar som särskilt registrerats under senare år i områdena nära ekvatorn. Där ligger huvuddelen av dagens utvecklingsländer. Till över 80 procent utgör de problem som statistiskt kunnat registreras av torkrelaterade problem, men också av vulkanutbrott, storm och översvämningar. Det ger framför allt negativa effekter på spannmålsproduktionen men också på husdjursproduktionen i berörda länder.

Afrika, med sin relativt lägre utvecklingsnivå jämfört med andra regioner, framstår som särskilt utsatt. Hur ska då småbrukare i Afrika förhålla sig till den här utmaningen? Rapporten ger en del intressanta exempel, bland annat från Malawi med uppmaningen att odla mer varierande grödor och som bättre kan klara de vädersvängningar som vi sett under senare år. Den observationen är på intet sätt ny, utan var något vi fann att framsynta småbönder var upptagna med redan för så där 30 år sedan. Från regeringshåll gjordes mycket lite på den tiden för att satsa på en mer relevant växtförädling eller utveckla lantbrukssystem, inkluderande såväl grödor som animalier, för dessa förändrade förhållanden som bönderna gradvis börjat registrera.

I den här problematiken finns också en del av svaret på hur Afrika ska kunna behålla sina ungdomar och inte se att lösningen ligger i att de istället flyr till bland annat Europa. Länderna söder om Sahara måste helt enkelt få igång sin egen matproduktion. Ett skäl är att man kommer att behöva få fram gigantiska mängder med mat till en starkt växande befolkning där flertalet kommer att bo i städer och andra tätorter. Det andra är att de areella näringarna, precis som i de flesta andra länder, utgör grunden för det näringsliv också de länderna nu måste utveckla ännu mer. Det är i båda dessa sammanhang som dagens afrikanska politiker måste ingjuta hopp hos den yngre generationen om ökande arbetstillfällen såväl inom jordbruksrelaterade yrken som i andra med mer eller mindre koppling till den utvecklingen.

Tänk om vår egen låsta migrationsdiskussion i någon mån kunnat handla om det ömsesidiga intresse som finns här. Det kräver bland annat nya tag i det svenska utvecklingssamarbete som för övrigt var helt frånvarande i valdiskussionerna. Det gäller då inte bara inom områden som mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet utan hur man kan skapa en hållbar ekonomisk och social tillväxt och där givetvis de förra områdena kan utgöra viktiga ingredienser allteftersom de blir möjliga och realistiska för länderna att genomföra.

Jag ser detta som en viktig utgångspunkt för den kommande regering som ska tillträda och som nu också måste se att våra egna inhemska utmaningar kräver en omvärldsanalys som också innefattar världen i stort och den värld som vi, vare sig vi vill eller inte, är en oundviklig del av.

Inge Gerromo, Vet.med.dr
0 Kommentarer

Mer inom samma ämne

Debatt

Mer inom samma ämne