Det finns ett spel, Pandemic, där deltagarna är medspelare och inte motspelare. Genom att tilldelas olika roller hjälps spelarna åt att bekämpa olika virus som sprider sig i världen.
Spelet sker med öppna kort, och den som står i tur resonerar med övriga runt bordet om vilket drag som är det bästa utifrån den hand en sitter med för att stoppa virusarnas framfart. Ett riktigt tillsammansspel där spelarna står inför en gemensam utmaning och uppmuntras till att söka det bästa för alla.
När ärkebiskop emerita Antje Jackeléns lade ner staven i Uppsala domkyrka var kyrkoåret framme till temat ”Att leva tillsammans”. ”Tillsammans är grejen” konstaterade Antje utifrån berättelsen om Rut som försäkrade Noomi att dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag, berättelsen om Jesus, Lasaros, Marta och Maria samt Hebréerbrevets uppmaning till gästfrihet och medkänsla.
Den första pingsten
Den period vi lever i kyrkoåret nu påminner också om hur tillsammans är grejen. Efter en tid av bön om anden och väntan efter att Jesus lämnat de sina för himmelsfärden, så hände det plötsligt. Vid den första pingsten kunde människorna förstå varandra oaktat språk och alla kände igen sig i de ord som talades. De troendes antal ökade med inemot tretusen personer. Och kyrkan föds.
Efter pingst kommer heliga trefaldighetsdagen som påminner om att Gud i sig själv är gemenskap, Fader, Son och Ande. Trefaldighetsdagen kallas också missionsdagen och det är tydligt att den sorts gemenskap vi lever i inte är en gemenskap med stängda gränser. Kyrkans gemenskap sträcker sig utåt och vidare med ett centrum i treenig Gud.
Allt skapat talar om hur vi är beroende av varandra. Det ekologiska systemet reagerar, kommer i olag, när en del i systemet fallerar. Allt skapat och hela mänskligheten berörs när en tråd i den stora livsväven förändras. Vi ser det, hör det och vet det.
Gemensamt söka lösningar
Det är tillsammans som är grejen och ändå kan det vara svårt att spela med öppna kort och förstå varandra tillräckligt för att komma fram till nästa drag gemensamt samtidigt som den enda vägen framåt är att gemensamt söka lösningar genom att lyssna till varandra och resonera med öppna kort utifrån olika professioner och roller.
Vår tid präglas starkt av polarisering där olikheter blir något som drar oss isär och inte tillsammans. Vad händer om vi ändrar vårt beteende och tränar oss i att söka olikhet som spännande, utmanande och kompletterande?
Elin Harrysson eftersöker i Sändaren ett samtal om hur en kyrka som inte organiseras som en förening skulle kunna se ut. Är det ett relevant samtal i Equmeniakyrkan? Frågar Elin. Ja, det är det. Det är högst relevant att samtala om de former som varit hjälpsamma och kanske inte längre är det. Och att formulera de bakomliggande värden som är omistliga i den ordning vi nu har.
Dags att lägga korten på bordet
Det som djupast för oss samman är den kristna tron och allas lika värde. Det är kanske dags att lägga korten på bordet och resonera tillsammans. Våra förmödrar och förfäder i det närmaste uppfann det Elin kallar föreningskyrkan, en sammanslutning, en gemenskap, som blev mönster för folkrörelsesverige.
Vad väntar härnäst? Kanske en spännande resa där vi får bidra till att sprida evangelium i världen med hjälp av olika roller och i samtal med varandra hitta rätt organisering?
Karin Wiborn
biträdande kyrkoledare Equmeniakyrkan
LÄGG TILL NY KOMMENTAR