Ett djärvt byggprojekt ligger framför. Tre kyrkosamfund är så sakteliga på väg att komma överens om att bygga något nytt tillsammans. Entusiasmen har varit påtaglig då människor från Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionskyrkan mötts för att pröva idén. I Jönköping i januari 2008, i Göteborg i juni samma år, i Skövde för ett par månader sedan, har valda företrädare, medlemmar och anställda i olika konstellationer samlats i en slags allvarsam övning: ”Så här kunde det vara om vi var en kyrka!” Samtidigt med glädjen att dela olika perspektiv och traditioner gnager de besvärande frågorna: Kan vi förenas, trots olika dopsyn, trots skillnader i församlingssyn och skiftande bindningar till internationella organ? Att viljan finns hos många, sannolikt hos de flesta, är uppenbart. Men frågan många ställer är ändå om det är möjligt. Ja, svarar ledarna. Hur? frågar de tveksamma.
Förväntningarna är alltså höga på de rapporter som nu presenteras från tre grupper som haft till uppgift att arbeta med visioner för en gemensam framtid. Därför är det ingen vågad gissning att påstå att många läsare kommer att bli besvikna. Kring frågan om dopsyn är texten generös – ”Den nya kyrkan praktiserar ett dop, dopet till Kristus, men rymmer olika dopsyner.” – men avstår från att problematisera konsekvenserna. Kring frågan om skilda internationella kyrkogemenskaper presenteras ingen lösning. Flera andra teologiska och praktiska frågor lämnas därhän.
Arbetsgruppernas uppdrag, det ska sägas till deras försvar, har inte varit att lösa alla kniviga frågor, än mindre att skriva ett utkast till ny konstitution. Vi har skrivit ett samtalsdokument, konstaterar man ärligt och till det samtalet inbjuds nu alla som vill delta. Man bör också påminna om vad de tre ledarna, Karin Wiborn, Göran Zettergren och Anders Svensson, skrev i en större artikel i Sändaren i december, att risken är uppenbar att samtalen centreras kring våra egna behov, minnen och erfarenheter. ”Nu måste perspektivet bli större; vad vill Gud med sitt folk i Sverige?”
Med en sådan utgångspunkt är delrapporten Teologi för 2000-talet den mest angelägna att diskutera. I avsnittet Utmaningar i vår tid presenteras en samtidsanalys som väl fångar den nöd som nutidsmänniskan, from såväl som ofrom, befinner sig i. Hastigheten, ytligheten, konsumismen, misstron, ensamheten är exempel på vår tids gissel. Som i gamla tiders väckelsepredikningar målas här upp bilder av vår tids synd, som många längtar att bli befriade, ja frälsta, ifrån. Sedan händer tyvärr något med texten. Från appell förändras den till uppsats, där teologerna med akademisk finess resonerar om gudsbilder och frälsningsbegrepp. ”Vi menar att det är möjligt att söka efter tolkningar ...” blir en närmast central formulering, och färgen, musten och klangen i vad som först tycktes vara en skiss till en djärv och allvarligt pockande programförklaring försvinner.
De tre rapporterna kanske ska ses som resultatet av tre högst kvalificerade studiecirklar, där kompetenta och kloka människor resonerat sig samman – så här långt, så länge. Nu är tid för evangelisterna och aktivisterna att gripa sig an uppgiften, att måla upp visionen varför det nya kyrkosamfundet är nödvändigt – för Kristus och världens skull.