Eros måste både ­ bejakas och behärskas

Eros synes nästan inte veta av några gränser på sina håll. Det är begär, lust och fägring stor i vår Herres trädgård. Det har jag inget emot men blir ändå betänksam när otrohet uppmuntras, normaliseras, hyllas.  
Dagen Nyheters kulturs Vesna Prekopick proklamerade: ”Är det verkligen hela världen att vara otrogen?” (DN, 29 januari). Etikdoktorn och författaren Ann Heberlein följde upp med ”Otrohet gör att mina väninnor trivs med livet” (SvD, 24 februari).

Postmodernismens anda

Till en början får jag intryck av postmodernismens anda i utspelen. Upphöjandet av det egna jaget och begären i erotisk konsumtionslogik på en marknad. Men det vore att göra det enkelt för sig att avfärda Heberleins text helt och hållet i den andan. Hon för nämligen ett intellektuellt ­resonemang som bland annat baserar sig på den sartreiska -de beavoirska pakten om frihet utan att utesluta vikten av tillit och lojalitet I relationen.  Det är inte hemliga amorösa äventyr, lögner och smusslande hon argumenterar för. Ändå förbryllar det mig att flyktiga, ögonblickliga rus och hormonernas vilda spel i form av kroppslig, sexuell otrohet blir så väsentligt i resonemanget.

Existentiell hälsa

Jag vet att otrohet gärna blir toxisk och skadar. Tilliten brister, faller i spillror och påverkar den existentiella hälsan och livsmodet.
Problemet med bristande sexuell attraktion i långvariga relationer behöver samförståndsorientering menar sociologiprofessorn Emma Engdahl (Svd, 13 februari). Otrohet är ett svek som inbegriper att sätta den egna friheten före den andres och vi måste vara uppmärksamma på att känslan av trygghet och känslan av spänning i en relation sällan infinner sig samtidigt. För de som vill ha allt i en person gäller det att locka fram en växelverkan mellan trygghetssökande och äventyrslystnad. Saknar vi tålamodet och uppfinningsrikedomen  för att klara av det – om vi i stället väljer att svika och bedra någon vi påstår oss älska – då har vi inte bara gett upp tanken om kärlek som en pågående förhandling om hur vi vill leva tillsammans utan också tanken om demokrati. Engdahls resonemang bär och blir samtidigt en kraftfull och hållbar etik.

Bejakas och behärskas

Jag tänker att eros både måste bejakas och behärskas. Än drömmer jag om kärleken som en förening av eros, agape och philia (vänskapskärlek).  Eros ensam spårar lätt ur och knappast någon vill leva i begärens tyranni.
Agape är den kärlek som inte bara söker sitt och fåfänglig­heten, som värnar om den andre och är beredd till viss uppoffring. Likt den gudomliga kärleken. Det verkar som även den dimensionen till syvende och sist kommer in i  heberleinska tankevärlden: måhända är offrandet av den sexuella friheten nödvändigt för djup och varaktig kärlek.
I frihetens och kärlekens namn inser jag vidare att man inte kan äga en annan människa, och syftet är inte att förneka passionens kraft, men världen är vilsen, galen absurd och i ett starkt behov av hållbar etik.

Susanne Liljedahl