Det politiska i kristen tro

I januari 1996 befann jag mig i Nelson Mandelas cell på Robben Island. Några fångar var fortfarande fängslade. Tillsammans med en handfull svarta teologer, präster och pastorer där några själva varit politiska fångar, närmade jag mig cellen på det ökända fängelset från apartheidtiden. I korridoren för de politiska fångarna var cellerna tömda. Även Mandelas cell var tom.
En vakt hade ställt dörren på glänt och i stundens allvar tar vi av oss skorna. Jag går sakta in genom den trånga dörren. De svarta knäböjer och även jag. Plötsligt hör jag en dov röst: this is holy land, let us pray (detta är helig mark, låt oss be). Efter den tumultartade veckan i Kapstaden med Internationella Bonhoeffersällskapet tänkte jag: Bonhoeffer var i Sigtuna för motståndsrörelsens räkning under andra världskriget, någon gång borde ett samtal fortsätta. Och det gör det. Denna vecka är cirka 140 teologer från världen över samlade på Sigtunastiftelsen, för att diskutera det politiska i Bonhoeffers tänkande och praktik. En teologi som både kyrkor och befrielserörelser inspirerats av.

Dietrich Bonhoeffer (1906—1945) var teolog, präst och motståndsman under andra världskriget. Hans teologi blev med åren allt mer politisk, vilket kom att kosta honom livet. Mest känd är han för de så kallade fängelsebreven, samlade av vännen Eberhard Bethge i boken Motstånd och underkastelse. I vad som kallats för en sekulariseringsteologi, möter vi begrepp som religionslös kristendom, den myndiga människan och icke-religiös bibeltolkning. En befrielseteologi före sin tid växte fram: liksom evangeliet om Jesus, är kristen tro nödvändigtvis vänd mot världen. Det är i det genuint mänskliga som det sant kristna finner livskraft. Gud var ju genom Kristus faktiskt här mitt i världen! Varför skall det vara annorlunda med kyrkan?
En kyrka som kämpar för sin egen självbevarelse som ett självändamål… och därmed stänger ute världen och dess erfarenheter… blir inte längre Kristi gestalt. Bonhoeffers teologi var självkritisk, den ville mer än den förmådde. I fängelset föddes ofärdiga förhoppningar om en ny kyrka, vädjande att ta evangeliets fulla kraft i anspråk. Bonhoeffer hade växt upp med vad han såg som en isolerad och konturlös medelklasskyrka. Kristen tro hade blivit luddig och upphört vara människans avgörande kraft mitt i livet. Men det är inte kyrkan som skall räddas, Kristus har kommit för hela världens frälsning. I kampen för krigets förföljda, såg Bonhoeffer hur starkt evangeliet talade rakt in i världens centrum.

Före hans engagemang i det politiska motståndet var Bonhoeffer en framstående teolog och föreläsare. Doktorsavhandlingen Sanctorum communio (De heligas gemenskap) som han lade fram redan vid 21 års ålder var en unik tvärvetenskaplig text om kyrkans sociologiska och teologiska villkor. Människan i sin utsatthet, förmår inte bära alla de relationer hon begåvats med, vilket tillslut måste leda fram till helt nya sociala gemenskapsstrukturer, och därmed ytterst en socialt betingad gudsrelation. Detta klarar inte människan på egen hand, men Kristus gör det möjligt i konkret gemenskap mellan människor.
 Att samtliga teologiska grundbegrepp egentligen är sociologiskt relaterade, är en av många tankefigurer i Bonhoeffers akademiska verkstad. Hans teologi påverkades av samtida sociologi som exempelvis Max Weber, vars bror en gång var kurskamrat med Bonhoeffers far. Teoretiska studier var lika viktiga som sociala kontakter. Kyrkan är inte en samling religiösa personer, den är en gemenskap, men inte nödvändigtvis en homogen sådan menar Bonhoeffer. I själva verket blir ett homogent samhälle och en homogen kyrka en oklar gemenskap. Där finns endast parallella individer utan kommunikation.
För att kyrkans gemenskap skall fungera måste det finnas skillnader, sträva friktionsrika relationer som inbjuder till interaktion. Här blir Den Helige Ande central. När många röster görs hörda och, mitt i divergensen , ändå blir begripliga och tilltalande utvecklas gemenskapen framåt och Anden får liv. I olikhetens rum byggs broar mellan människor. Inte minst konflikten måste tas på allvar och inte tystas. Den gemenskap som kan härbärgera olikheter och i denna skillnad, söka en gemensam vilja, är den som erhåller obegripligt växande andliga resurser. Bonhoeffers tidiga religionskritik var till en början riktad mot religiös privatisering och dess ensidigt exkluderande effekter i samhälls- och kulturliv. Senare visade det sig att kyrkan och samhället skulle få allt fler beröringspunkter i hans liv.

Det politiska motståndet växte fram tidigt. Bethge berättar att Bonhoeffer redan som 14-åring rakryggat svarat sin konfirmandpräst om vad arvssynd är? — Antisemitismen! Han hade växt upp i Berlins diplomatkvarter med ett 10-tal nationaliteter i grundskolan och var vaccinerad mot segregering och intolerans. En bildningskultur präglad av filosofi, teologi, konst och litteratur födde en oeftergivlig humanism. I den prekära judefrågan började hans teologi få tydligt politiska konsekvenser. Bonhoeffers sociala teologi skulle nu bekänna färg.

I en riksspridd artikel efter Hitlers maktövertagande 1933 kritiseras den regimlojala rikskyrkan som genom att följa de nystiftade arierlagarna vägrade acceptera judar. Denna lag måste brytas! Då Kristus och därmed kyrkan, är till för andra, kan det aldrig vara ett privilegium att vara kristen. Det finns ingen princip som ställer någon utanför vare sig dop eller ämbete. Ett bibelord som klarnade var Ords 31.8: Upplåt din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt. Även den regimkritiska Bekännelsekyrkans pastorsseminarium vilket han kom att bli ledare för, och tillhörande böcker Efterföljelse och Liv i Gemenskap, skall ses mot bakgrund av detta motstånd. I slutet av hans liv blev Bonhoeffer allt mer ensam. Ett fåtal strävade efter att leva det världsliga liv han allt mer såg som det sant kristna. Vad det skulle kunna innebära idag diskuteras nu i Sigtuna.