Med anledning av Annika Ahlefelts artikel i Sändaren 21/2 med rubriken ”Semester med gott samvete” vill jag förmedla några tankar.
Jag var med på 60-70-talet, då man började tala om klimathot, överbefolkning, miljöförstöring och att jordens resurser inte räckte i all oändlighet. Det gav redan då både ångest och handlingskraft hos en del av oss. För mig känns det som ett under att vi överlevt så länge som vi har. Då fanns ingen förståelse alls för sådana frågor. Sedan dess har mycket blivit bättre, bland annat tack vare den medvetenhet som exempelvis kyrkan och andra goda krafter stått för, men annat mycket värre än vad vi kundeföreställa oss.
Och nu står vi här fortfarande– eller igen. Vad kan man göra åt flygresorna till exempel? Jag klarar mig nog – men barnbarnen? Naturligtvis är det stora och övergripande beslut som måste fattas, men nog handlar det om våra personliga beslut också, och är vi många så har det betydelse, så:
Tänk dig för innan du flyger.
Räcker det kanske med en flygresa per år. Och måste det vara så långt? Det är roligt att åka tåg också. Det finns mycket att se och uppleva i Europa. Dit kan man också åka tåg i ena riktningen och flyga i den andra. Och det finns ju bussresor.
Många av oss pensionärer har hunnit resa mycket. Kanske kan vi träda tillbaka lite för att ge utrymme åt barnbarnen att uppleva det härliga med att resa långt ibland. Det kristna budskapet handlar bland annat om att ta hand om Guds skapelse, att vara ett salt och ett föredöme. Där finns också drag av att kunna offra och avstå till förmån för det som är gott.
Els-Mari Borg
Rimforsa
LÄGG TILL NY KOMMENTAR