Den ekumeniska våren kommer snart

Våren är inte bara en naturens skiftning. Det tilltagande ljuset skiner in i många andra vyer och drömmar än fjäll och ängsmarker. Den ekumeniska våren är här. Så sade vi för några år sedan i många kyrkor. Visst kan det göra ont när knoppar brister, men tänk på följderna. Nya vibrerande färger, nya former i blommor och blad, nya dofter och nya drillande klanger och porlande bäckar. Därför kunde vi då i Strängnäs, där jag bodde, med kraft bejaka den utveckling som höll på att föra Baptistsamfundet, Missionskyrkan och Metodistkyrkan samman i ett nytt samfund.

Så skrev jag för några år sedan. Men ibland känns det som om ljuset dröjer trots att Equmeniakyrkan idag är verklighet. Naturens vår kan också försenas av någon storm med skyfall av regn, eller rentav snö ända in i maj eller till och med i juni.

Ett viktigt skede i min ekumeniska vandring ägde rum i Strängnäs. Min gode, kreative och omsorgsrike pastorskollega i Missionsförsamlingen, Enar Johansson och jag hittade varandra. Vi tänkte att om vi båda kunde mötas utan reservationer borde detta också kunna gälla våra församlingar. Vi inbjöd våra samfundsledare till överläggning. Dåvarande missionsföreståndaförklarade sig personligen djupt engagerad i den ekumeniska frågan, men försökte förbjuda mig att syssla med lokal ekumenik.

Han hävdade att jag i någon sorts juridisk mening måste rätta mig efter hans beslut. Ekumenik var, ansåg han, uteslutande en fråga kyrkostyrelser emellan. Lokala ”luddigheter” skulle störa det strategiska spel på toppnivå där man försökte få den egna ideologin att vinna över andra ideologier i ett framtida perspektiv av kyrkogemenskap, i praktiken beslutad uppifrån. Strategi är framför allt en krigsvetenskap. I krig styr generalerna.

Det första försöket i Strängnäs misslyckades av helt andra lokala skäl. Något senare, sedan samgående mellan lokala församlingar inom olika samfund skett, exempelvis i Höör och Nyköping, kom den ursprungliga visionen till lokalt förverkligande och en ny församling bildades genom att Baptist- och Missionsförsamlingarna förenades i en ny gemenskap. En ny kyrka, Olivehällkyrkan, byggdes.

Rudén hade helt rätt fast det var fel. Lokalekumenikens framgång påverkade hela det ekumeniska skeendet. Såväl Enar Johansson som jag hamnade så småningom i dåvarande DKSN–(De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse) landets enda sedan tjugotalet bredaste ekumeniska organisation. Där gjorde vi nya erfarenheter av samarbetets och samsynens möjligheter. En följd av detta var att jag kom att tillhöra Valsätrakyrkan, där man hade insett att Guds rikes framtid inte byggs av strategiska försvar av ideologier eller teologier utan i fred, samtal och kärlek.

Jag tackar Gud för att de samfundsledare vi nu valt tycks lyssna till rörelsen och inser att inget rike, inte heller Guds, kan överleva med ett ständigt inbördeskrig. Med det avser jag alla försök att bevara den splittring av Kristi kyrka som den nuvarande samfundsstrukturen fortfarande innebär. Jag hoppas och tror att den insikten skall drabba alla kyrkor och samfund.

Det steg vi alla kristna och alla kristna kyrkor emellan, behöver ta heter försoning. Baptister och lutheraner, ortodoxer och katoliker på alla plan, bör – måste – försonas och möta varandra i omsorg och kärlek. Världen behöver ett tydligt exempel på att fred och frid är möjligt. Ett tydligt sådant skeende kan också öppna för försoning mellan folk och religioner.

Nu är det strax vår. Låt oss sjunga med lärkorna, blomma med sipporna och fröjdas med de ystra vårbäckarna och på allt sätt bejaka och stödja den goda gemenskap som våra samfundsledare och många, många av oss andra ser möjlig och som håller på att växa fram.

 

Rolf Kristoffersson

 

 

,
0 Kommentarer

Mer inom samma ämne

Mer inom samma ämne