Den formulerades i miljöer som i grunden hade helt andra uppsättningar av idéer och utgångs­punkter. Vem, hur och vad ­människan är avgör hur världen byggs och hur vi tar oss an de utmaningar vi ställs inför.

Tryggve Mettinger skrev 2011 om Bibelns skapelseberättelser: I begynnelsen. Där beskriver han hur det var de båda stormakternas världsbilder, i norr och ­söder, som utgjorde ram för hur hebréerna läste av djupen i sin egen kultur, och hur de formulerar sig i medveten kontrast till båda. De mesopotamiska kulturerna; ­sumererna, assyrier, babylonier och senare perserna hade sin uppsättning idéer, egyptierna i sydväst bar en delvis annan utgångspunkt. I norr skildras skapelsen av människan så här:

”Blod vill jag trycka samman, ben vill jag skapa.

Jag skall låta en urmänniska stå upp, hans namn skall vara

Människa! Jag skall skapa urmänniskan."

Han skall bära gudarnas bördor, så att de kan få vila. Människans lott är att bära ­gudarnas bördor.

Farao centralgestalt

I den egyptiska idévärlden är det farao som är centralgestalt. Här möter vi utsagor som syftar till att framhäva faraos särställning, till exempel dogmen om faraos gudomliga sonskap – son till solguden Re. Nu tillkommer idén om farao som gudens ”avbild” på jorden. Farao har därmed på jorden en status som både son och avbild till solguden Re. Farao är gudens avbild och ställföreträdare på jorden.

I Bibelns berättelser har människan i allmänhet, och generellt, den unika funktionen att vara och bära Guds bild, vi allesamman. I de bibliska Skapelseberättelserna framstår människan som myndig, autonom. Hon är Guds medarbetare. Gud skapar människan till sin avbild och gör henne till medregent, insatt att härska och råda i skapelsen.

Palett av människosyner

Också i vår tid formulerar vi vår syn på människan i en palett av människosyner, kanske inte alltid helt genomtänkta, men idéer som ändå genomsyrar hur samhällen formas. I en lite förenklad form kan de beskrivas som värdering av människans gör, har och är. Om vår tid präglas av görandet eller innehavet – av makt, pengar eller privilegier – utgör den bibliska själva existensen som det högsta måttet. Och det gäller såväl människa som Gud. Att vi är är vår unika tillgång. Vi är älskade, är levande, är bilden av Gud, och vi är både äkta och unika.

Skapar unik närvaro

Denna starka, gudsberoende och gudalika ställning förpliktigar. Dels gäller den alla människor – alla är och bär en bild av Gud. Dels skapar den en unik närvaro. Dels stryker den under varje människa unika värde. Varje gång vi förlorar det perspektivet spricker vår idé om vad det är att vara människa. Och, till sist, vi ser Gud själv i varandra. Egentligen är den tanken omöjlig att tänka, men den sätter perspektiv på hur vi vandrar fram här på jorden.

De bibliska författarna tar avstånd från idén om människan som gudarnas slavar, de tror inte på kungen som solgudens son, de lyfter i stället fram det gemensamt unika med att vara människa. Vi är något annat än våra omgivande kulturer. Vi är bärare av en identitet från Gud som säger: Jag är. Jag är för att Gud är. Det är vårt kortaste evangelium.

Lasse Svensson
kyrkoledare Equmeniakyrka