Barnvälsignelse ersätter inte dopet

Poängen i artikeln är att församlingen har ett uppdrag att vara en plats där barn och unga kan växa.

Mycket riktigt är uttrycket Guds försprång lånat av Bert Franzén och den bok han skrev om barnen och Guds rike, som i slutkapitlen uppmanar oss till ekumenik för barnens skull och ger oss ett utkast till en teologi om barnen. Det som för Franzén
började med forskning kring barnvälsignelsen breddades till barnens andliga situation i ett vidare perspektiv och församlingens ansvar, inte bara för ”våra egna”, utan för samhällets barn. Det var också syftet med perspektivtexten i Sändaren.

Om Guds försprång skriver Franzén: ”För mig råder ingen tvekan…barnen hör till det befriade folket, och det är föräldrarnas och församlingens uppgift att låta dem veta detta. Sedan är det den unga människans ansvar att personligen acceptera denna förutsättning för sitt liv”(s. 76)

Barnvälsignelse ersätter inte dopet

Placeringen av barnvälsignelse i Equmeniakyrkans kyrkohandbok går att diskutera. I teologisk grund är det dock tydligt utskrivet att dopet är ett enda, liksom att tro, dop och medlemskap i församlingen hör samman. Vi är helt överens om att barn­välsignelse inte ersätter dopet.

Konfirmation har alltmer kommit att bli den term vi använder för bibelundervisning, kristendomsskola eller konfirmationsläsning. Det är ett tillfälle för en ung människa att bekräfta sin tro. Det kan vara ­genom dop, dopbekräftelse, medlemskap i församling eller helt enkelt ett ja till Jesus.

Teologiskt intressanta utmaningar

Det är en förlust att Bert Franzén inte är med oss längre. Så intressant det skulle vara att få resonera om hur längtan efter enhet ställer oss inför, i sammanhanget små, men teologiskt intressanta, utmaningar.

En av de stora utmaningarna var syftet med min artikel; hur tar vi ansvar för barn och familjer, hur blir våra församlingar återigen en växtplats för samhällets unga?

Karin Wiborn