Diskussionerna efter påvens avgång visar hur dåligt sekulära medias analys-kategorier fungerar när de läggs på kyrkan.

Man frågar om en ny påve innebär en kursändring för kyrkan, som när Reinfeldt skapade Nya Moderaterna. Man spekulerar i att avgången orsakades av hård kritik, som när Juholt avgick. Man antar att det som följer nu är en maktkamp, som när valfritt parti ska utse ny ledare.

Men den Katolska kyrkan är inget politiskt parti. Fundamenten i kyrkans lära kommer bestå, oavsett vem som väljs. Påven avgår inte till följd av kritik. Det vore att fly ledarskapets kors, en handling på tvärs med Benedikts karaktär. Och det som följer nu är knappast en maktkamp; kardinalerna tillåts inte ens föra egna kampanjer.  

Analyser präglade av politiska och ekonomiska kategorier döljer mer än de uppenbarar. Den som är intresserad av hur kyrkan framträder i världen måste respektera hennes särart och integritet, och rikta uppmärksamheten mot kyrkans liv.

En av detta pontifikats centrala frågor har gällt förståelsen och tillämpningen av Andra Vatikankonciliet. Benedikt har kritiserat dem som ser konciliet som ett dramatiskt brott med traditionen. Han betonar i stället kontinuiteten; en ”kontinuitetens hermeneutik”, som han själv kallar det. Konciliet innebar förnyelse och reform, men förändrade inte kyrkans grundläggande identitet. Det finns inte två katolska kyrkor i historien: en före och en efter konciliet.

Benedikts kamp för denna förståelse av 1900-talets kanske viktigaste kyrkohistoriska händelse hör till det av hans arv som kan få konsekvenser på mycket lång sikt.

En ny påve förändrar inte kyrkan, men påverkar hur kyrkan framträder. Påveämbetet är ett, men historiens påvar har varit sinsemellan mycket olika. Johannes Paulus II var evangelisten som mötte världen. Benedikts framtoning har varit annorlunda.

Den blir tydlig i hans tre encyklikor. Den första, "Deus caritas est", lyfter fram Guds kärlek i skuggan av religiös terror. Spe Salvi förkunnar det kristna hoppet i en tid av klimatkris och minskande framtidstro. Den sista, Caritas in Veritate, behandlar frågor om ekonomisk rättvisa i ljuset av rovkapitalism och finanskris.

Alla tre binds samman av temat ett kristet liv i moderniteten. Här framträder Benedikt som herden, med uppmärksam-

heten riktad på sin hjord. Även kristna utanför den Katolska kyrkan har upplevt en värme och omtanke i detta avseende. Vi har fått smaka något av den katolska erfarenheten av Petrusämbetet, och förstått att det handlar mindre om makt, och mer om vägledning och pastoral omsorg.

Benedikts efterträdare kommer sätta sin färg på ämbetet. En företrädare från det globala Syd — sannolikt Latinamerika i så fall — skulle föra med sig nya perspektiv. Men kanske är det som behövs, efter Johannes Paulus sjukdomsår och Benedikts uppenbara brister på detta område, en kuria-påve. En som kan hantera och organisera den otympliga Vatikanstaten.

Tråkigare, men troligare. Ordning hör som bekant också till Guds rike.