De vill dansa till Guds ära

-    Det här är ingen balett, här ska ni inte sväva fram, säger Melanie Erasmus och tar några svävande balettsteg. Sedan ställer hon sig bredbent.

-    I afrikansk dans står man stadigt i marken med mjuka knän.

En grupp unga och äldre kvinnor – och en man – lyssnar uppmärksamt. När musiken sätts igång försöker de med koncentrerade ansiktsuttryck röra sig som sina lärare. Följsamheten varierar, men det gör inte så mycket, alla är del av dansen oavsett nivån.

I ett annat rum vid kyrkan på Gullbrannagården utanför Halmstad dansar både vuxna och barn. Där är dansen fri, ledaren uppmanar deltagarna att efterlikna vatten som forsar eller som flyter fram. Det blir många leenden när deltagarna med stor kreativitet rör sig över golvet.

-  Dansen är ett språk, men varje person har sitt eget språk, sitt eget rörelsemönster. I den här konferensen försöker vi ha så många olika sätt att dansa som möjligt.

Första danskonferensen

Det säger Liesl Townsend, som är ledare för International Christian Dance Fellowship, som samlats till sin elfte konferens och den första i Sverige. Dansrörelsen grundades 1988 och fick tidigt fäste i Australien och Sydafrika, för att sedan spridas över världen. Men det har inte alltid varit en enkel resa. I många kyrkor ses dans som något ytterst suspekt, och rörelsen har mött mycket motstånd.

- Det finns 27 bibelord som uppmanar oss att dansa, och på många fler ställen i Bibeln är det underförstått att vi ska dansa och göra rörelser, som att lyfta våra händer. När vi började dela detta utifrån Bibeln i kyrkorna så växte förståelsen i många kyrkor. Om Bibeln säger att vi kan göra detta, så låt oss börja, säger Liesl.

Rörelsen kom tidigt till Sverige. Här heter man Psalto och är en underavdelning av Svenska kyrkosångsförbundet. En av eldsjälarna är Lena Lagerqvist, som varit aktiv sedan tidigt 1990-tal.

- Jag har upplevt att detta är ett ytterligare sätt att kunna uttrycka tillbedjan till Herren genom dans, och det är något som jag vill att andra också ska uppleva, säger hon.

Lena, Liesl och Sue Sutherland, som också är en av de internationella ledarna, är överens om att dans kan påverka människor på många plan.

- Vi bjuder in alla att dansa, det är inte bara tränade dansare som kan göra det, alla kan prisa Gud genom rörelse, säger Sue.

Dans i gudstjänsten

De berättar att de i inledningen av konferensen besökte S:t Nikolai kyrka i Halmstad. Under gudstjänsten fick de möjlighet att visa dans, och församlingen kom på fötter och började att göra rörelser efter att först ha varit tveksamma.

- Det sken om dem. Efteråt så fick vi respons att många tyckt det var underbart, att det var härligt att få röra sig med oss. Dansen ger en frihet, säger Sue.

Dans behöver inte bara uttrycka glädje. Under konferensen praktiseras också det som kallas helande dans. Enligt Liesl kan rörelser vara en del i ett helande som människa.

- Rörelser kan hjälpa din kropp, det kan hjälpa dig att behandla både smärta och känslomässiga trauman. Genom dansen kan man uttrycka det man kanske inte kan sätta ord på, säger hon.

Dansstilarna trängdes

Det som är slående är den stora bredden av dans under konferensen. Här dansas modern balett, hip-hop och svensk folkdans för att bara nämna några stilar. Liesl berättar att den senaste konferensen hölls i Indien för tre år sedan, och då lärde man sig traditionella indiska danser.

- Varje handrörelse betyder något i indisk dans. Vi förstår inte allt, men vi kan lära oss något av deras kultur som kan hjälpa oss. Så när vi kommer samman så delar vi våra kulturella influenser, och blir en gemenskap, säger hon.

Hon är själv från Sydafrika, där dans används i traditionella religioner. Som kristen kan hon använda sig även av sådana dansrörelser.

- Vi fjärmar oss från innehållet, men själva rörelserna är inte onda. De kan användas i en kristen kontext för att frigöra människor. Om de ska komma in i en kristen dansgemenskap så tackar vi Gud för rörelserna, vi ber att de ska användas för Guds syften, säger hon.

Det som är slående under konferensen är den stora obalansen mellan könen. Det finns kvinnor i olika åldrar och från olika länder, och även en kvinna i rullstol är med och dansar, men männen är få. Fyra av kvinnorna som är med är April och Esther från USA, Christine från Nederländerna och Cathy från Thailand.

- Jag tror det är en ego-sak, män vill inte visa sig så sårbara, säger Esther.

- Men det är fler män med här än i USA, och det är faktiskt uppmuntrande. Gud vill att alla dansar, säger April.

Dansaren blev kristen

De har alla olika anledningar till att de gjort resan till Sverige. Christine berättar att hon är dansare, och att hon nyligen blev kristen.

- För ett år sedan hade jag tyckt att folk här var konstiga, säger hon och skrattar. Men nu är jag öppen för detta. Jag lär mig när jag är här, för mig är det nytt att ha Gud som utgångspunkt i dansen.

Cathy berättar att hon bott i USA tidigare, och då gått till kyrkor där det inte sågs med blida ögon om man rörde sig i kyrkbänken. Men hon har sökt sig till sammanhang där hon får uttrycka sig med kroppen.

- Jag vill inte alltid uttrycka mig med ord, då kan man göra det med dans. Vår kropp uttrycker mer än våra ord.