Började i kyrkan - når nu miljarder med sin musik

Allting började på scenen i missionskyrkan i Alingsås med församlingen som publik.
Först säger Linnea att hon snart har två miljarder ”streams” på sina låtar. Det är så många gånger som någon tryckt på play för att spela någon av hennes låtar. Mer exakt 1,9 miljarder för tillfället, är hon noga med att påpeka för att inte förhäva sig. 
– Så det är alltså en miljard, nio … nä, blir det verkligen så, avbryter hon sig förvånat.
– Jo, en miljard nio hundra miljoner, det stämmer, säger jag.
– Det låter himla mycket, konstaterar Linnea.

Vi möts digitalt, som så ofta i pandemitid. Det är också så Linnea hittills mött sin publik. Förra året var hon smått skräckslagen inför de festivaler som väntade, där hon som artisten Nea skulle fronta sina låtar, inte stå bakom som låtskrivare utan faktiskt själv vara den som sjöng. Själv vara stjärnan. Hon kände sig inte redo. Hon hade ju egentligen redan hittat sin grej, som låtskrivare. Hur skulle det vara att stå på scen inför en jättepublik? 
Sedan kom pandemin. Allt ställdes in. Allt som skivbolaget och hon laddat för, sattes på paus. Inga konserter, inga festivaler. Och Linnea tyckte att det var en lättnad samtidigt som hon visste att hennes chans var där och då, med prisbelönade låten Some say på topplistor över hela världen. I stället har hon haft enkla livestreams, digitala konserter, hemifrån den lilla lägenheten på Kungsholmen i Stockholm. Ibland tillsammans med sina gamla sångkolleger; syskonen Solveig och Dag. En stunds glädje för isolerade fans, möjliggjord av enkla digitala lösningar.
– Men nu är jag så taggad på att få spela live. Stå på scen. Möta mina fans. Det ska bli så himla roligt, säger Linnea som räknar med en första festivalspelning på Europa plus i Moskva i augusti.
För hon har slagit igenom inte bara i Sverige utan fått pris och sålt guld och platina i länder som Tyskland och Spanien.
– Jag vet inte hur det kommer att kännas inför en sådan jättepublik. Men jag sjöng live på P3 Guld. Det gick direkt i tv och kändes bra. Det var så peppigt att gå ut på scenen och sjunga med ett band, säger Linnea som själv var nominerad till ”framtidens artist”.

Musiken har alltid funnits i det Södahlska hemmet med en mor och far som både sjöng, spelade och skrev musik tillsammans med sina barn, med kyrkan som scen. Själv är Linnea född i Port Elizabeth när hennes föräldrar officiellt var missionsarbetare för Svenska kyrkan i Sydafrika. Dock arbetade de även halvtid för Dia-konia, med demokratiseringsprojekt i det av apartheid så hårt tyngda landet, men det var något som aldrig kunde ske offentligt. ANC-rörelsen var förbjuden. Att familjens telefon var avlyssnad hörde till vanligheterna och när polisen stoppade mamma Hanne och barnen, när hon var på väg med känsliga dokument, gömdes dessa snabbt undan i barnstolen, under storasyster Liv. När Linnea skulle fylla fyra flyttade familjen hem till Alingsås igen. 
De har alltid varit en familj som vågat gå sina egna vägar och följa sitt eget hjärta, konstaterar Linnea. Och det är därför hon har nått dit hon kommit idag, menar hon.
– Mina föräldrar har alltid uppmuntrat mig att gå min egen väg: Vill eller tror man på något så är det bara att köra, liksom. Så har de verkligen gjort i sina liv. Tänk bara hur modiga de var som flyttade till Sydafrika med småbarn. Det är att gå den väg som man tror är rätt.
Föräldrarnas engagemang för andra människor och länder har dock ibland inneburit att de haft mindre tid med sina egna barn, tycker Linnea.
– Så jag var aldrig ett sånt där barn som blev skjutsat till aktiviteter. Men jag tror att de lärde mig att om jag ville hålla på med musik så var jag tvungen att arbeta för det. Och kanske är det därför jag nått dit jag är i dag.

Hon växte upp i den stora församlingens hägn i Alingsås, där Linnea upplever att hon fick uppmuntran att våga, fast hon till sin person egentligen är blyg. I dag tror hon på Gud även om kyrkan inte längre är en plats som hon söker sig till.
– Missionskyrkan var min första scen. Jag fick alltid sån otrolig uppmuntran från alla, vare sig vi sjöng i kör eller solo. Alla dessa kyrktanter och -gubbar som kom fram och sa att det var fantastiskt så fort man tog en ton. Den uppmuntran har nog betytt mycket för att bli den jag är i dag.
Så Linnea fortsatte. Musikgymnasium. Jazzstudier och låtskrivande på folkhögskola. Kärleken till kubansk musik fick henne att åka till en musikutbildning på Cuba, fast väl där fick hon reda på att den var inställd, men det hindrade henne inte från att hitta egna vägar med privatundervisning. Så även om tiden har gått, har Linnea fortsatt. Både på etablerade och ovanliga vägar. Som när hon och syster Solveig tillsammans med en vän tillbringade tre somrar som gatumusikanter i Stockholm.
– Då harvade vi på dag in och dag ut. Och det gav jättemycket. Även om scenen var av en helt annan typ så gav det erfarenhet att spela inför folk, agera på deras reaktioner. Det är nåt jag har med mig.
Musiken på gatorna ledde till småspelningar på pubar och privata fester men inte till den stora upptäckten som Linnea redan då ändå hoppades på.
– Det tog tio år! Och hade jag inte blivit kvar i Stockholm så tror jag inte att jag skulle varit kvar i musiken. Det är i Stockholm man måste bo. Vi hade ju den lite konstiga fördelen, när vi var gatumusikanter, att vi hade tillgång till mormor och morfars tomma lägenhet vid Strandvägen… 

Linnea tycker att det inte bara tog många år, utan att också hennes personliga väg var lång, innan hon hittade sin plats i musikbranschen.
– Det har tagit tid att förstå hur branschen är uppbyggd, att lära känna den, knyta kontakter. 
Länge trodde Linnea att hon var tvungen att sjunga själv för att kunna jobba med musik. Men med åren insåg hon att möjligheterna var så mycket större än så. 
– Då var det som att jag fattade varför det tagit tid: Det var ju låtskrivare jag skulle vara! Sen lossnade allt snabbt.
Linnea gillar att samarbeta och det gör hon alltjämt som låtskribent. Kort efter hon bejakat sin låtskrivaridentitet arbetade hon med en grupp kolleger och skrev Lush life åt den svenska världsartisten Zara Larsson. Den blev en monsterhit och Linneas genomslag som låtskrivare. Det är där som den där ofattbara siffran 1,9 miljarder lyssnare kommer in: Så många gånger har någon av alla Linneas låtar blivit lyssnade på totalt.
– Det är fler som har koll på min musik än på mig. Det händer någon enstaka gång att jag blir igenkänd och stoppad på stan. Det är perfekt, tycker jag. Jag kan förstå att ett kändisskap får musiken att växa men jag vill behålla fokus på musiken, och inte på mig, så länge det är möjligt.

Det var när ingen artist nappade på låten Some say, med lånade melodislingor från 90-talshiten I’m blue (Da ba dee), som Linnea sjöng in den själv. Tanken var att få en artist via ett bolag intresserat, i stället erbjöds hon genast eget kontrakt. Och låten blev en hit på en gång, i dag med åtminstone 250 miljoner lyssningar. Sedan dess har Nea släppt fler låtar. Nu i vår har hon bland annat toppat listor i Ryssland och Tadzjikistan.
Den väntande sommaren blir möjligen Linneas stora publika genombrott, när alla de som lyssnat på henne under ett och ett halvt år äntligen kan få se henne på en scen. Men förra årets uppskjutna planer var inte bara negativa. När inte så mycket annat pockade på, orkade hon skapa nya kontakter, utanför jobbet. Det var då hon träffade nya kärleken, en jordnära kille som också har passion för sitt eget jobb, sammanfattar Linnea.
Nu trivs Linnea med var hon är i livet. Och i år är hon redo för vad som väntar. 
– Jag längtar efter att stå på scen. På ett sätt är jag inte ens särskilt stressad över hur det ska gå för mig som artist. Just nu är det mer som ett äventyr. För egentligen är jag ju låtskrivare.