Logga in



Logga in
Registrera dig här >
Glömt lösenord?

I nästa nummer:

  • Intervju med Mona Sahlin.

Kultur

Vibeke Olsson Falk:

Krönika Vibeke Olsson Falk

27-01-2010

Författaren Vibeke Olsson Falk förundras över jämställdhetens ytterligheter. Prinsess-
klänningar ställs mot genusmärkt utbildning, insemination mot pappaledighet.


Min älskade lilla guddotter är fyra år. Hon har två prinsessklänningar och rosa, luddiga änglavingar.
På hennes kusins dagis är pojkarna monster varje fredag, flickorna prinsessor. Just detta dagis ligger i Piteå kommun, men jag vet genom vänner och bekanta att det kunde ha hänt i Stockholm, eller i Edsbyn eller i Skövde. Eller var som helst. Samtidigt pågår ett projekt för att ”genusmärka” högskoleutbildningar, där alla teorier och metoder ska problematiseras utifrån ett genusperspektiv. Manliga och kvinnliga studenter måste få exakt lika mycket utrymme. Och så vidare.

Min mamma, född 1919, tillhörde den andra kullen i hemstaden Skövde som gick i samläroverk, alltså med både pojkar och flickor. Hon inpräntade i oss döttrar att en kvinna ska kunna försörja sig själv.
Men hon kallade sig aldrig feminist. För henne var hemmet och familjen viktigast, hon gick ner i arbetstid men gav aldrig upp sitt yrke. Hon hade svårt för ”68-orna”; nästan obefintliga kjolar, å andra sidan foträta skor. Varför sådana ytterligheter? Sade hon.
Hon köpte aldrig prinsessklänningar åt oss. Barn skulle ha oömma, lek-vänliga kläder. Vi hade långbyxor och tröjor. Klänningar var till för kalas — vinterns julgransplundring i sjömansklänning, sommarens saftkalas i enkla men färgglada bomullsklänningar. Hur har vi kunnat hamna i dessa ytterligheter?
Prinsessklänningar och genusmärkning, hårdsminkade småstjärnor och kritik mot ”hetero-normen”. Obligatorisk pappaledighet och anonym insemination. Visst är det underligt — med all rätt kämpar vi för pappans delaktighet i barnens liv, och barnens rätt till pappakärlek — och så plötsligt räcker det med ett preparat i ett rör.

Jag moraliserar inte över den som låter sig insemineras, vare sig lesbiska, ensamstående eller par. Jag är själv adoptivmamma och vet att längtan efter barn kan bli oerhört stark. Eftersom den är en del av livsdriften är den granne med desperationen. Räven i rävsaxen kan gnaga av sitt ben.
Vem skulle komma på idén att moralisera över det?
Frågan om insemination har många infallsvinklar, jag är inte alls ute efter att fördöma det — det är själva attityden jag är ute efter — att pappalösheten plötsligt inte ses som ett problem.
Det är de här ytterligheterna; prinsessklänningarna och genusmärkningen, anmälan mot män som klappat en kvinna i baken och hård-sminkade tioåringar.

Har vi alldeles tappat omdömet vad gäller jämställdhet? Vi silar mygg och sväljer kameler. Detta mönster går igen på fler områden i samhället.

Men vad ska man vänta sig, när Apoteket ska köpas av riskkapitalbolag som fraktar vinsterna till skatteparadis och bankernas bonus överstiger deras vinster?
Det är dags för ett uppvaknande till gemensamma aktioner, alldeles som i folkrörelsernas första tid.
I all vardaglighet, låt pojkar som vill vara prinsessor och flickor som vill vara monster vara det — men sluta räkna hur många timmar hon eller han lekt med dockor och bilar. Kämpa för att ge alla barn manliga och kvinnliga förebilder.

Men kom ihåg att vi i första hand är människor, inte genusvarelser.

Vibeke Olsson Falk

Skriv ut | Tipsa en vän | Kommentera | RSS

Tidigare krönikor av Vibeke Olsson Falk

Krönika Vibeke Olsson >

Krönika Vibeke Olsson Falk >

Krönikan >

Skogen eller kyrkan? >

Tyna bort i tystnad eller skållas levande >

Den politiska naiviteten skrämmer >

Låt julfriden nå alla varelser >

Hur når vi in? >