Trollhättan får ursäkta, men händelserna i den femte eller sjätte världen, i den karibiska övärlden, får
alla andra problem att framstå som tämligen hanterliga, för att inte säga rimliga.

Den ekumeniska processen får också ursäkta men någonstans i nyhetsflödet undrar man väl ”Vad i all sin dar håller vi påmed? Den gemensamma framtiden handlar om något så mycket större och mer omfattande än några strukturella samfundsbildningar”.

 den obegripliga förlusten som jordbävningen åskådliggör finns det små nedslag som gör det möjligt att känna in till och med för mig i min lilla värld. Vissa nyheter kommer liksom lite närmare. Någonstans i kaoset finns en gemensam nämnare som berör. För min egen delkänns det speciellt obegripligt att ana en mening i det faktum att ledare för UMCOM (Metodistkyrkans gigantiska biståndsarbete runt om i världen) omkom i rasmassorna i ett skede när den gemensamma kyrkan verkligen skulle ta ett nytt och övergripande grepp över ett land i spillror … och så händer detta. Varför? Det finns kanske ingen mening. Maktlös är bara förnamnet.
Det är mycket som gör en frustrerad i dessa dagar. Mitt i allt tal om växthuseffekt står vi mitt i en
av de kallaste — och längsta — vintrar Europa har upplevt i mannaminne. Man står där med en frusen vattenledning och undrar vad som hänt om miljömötet i Köpenhamn verkligen tagit skapelsens signa-
ler på allvar.

Permafrosten protesterar som franska lantbrukare mitt framför ögonen på oss.

Mitt i efterdyningen av en lika upprörande och obegriplig vargjakt låter landets
centerpartistiske jaktminister meddela att det nu är dags att importera friska vargar
från utlandet. Jag förstår ingenting. Kunde vi inte behållit de vi sköt? Sjuka
eller speciellt inavlade verkade de ju inte vara, mest i vägen.

Ozonlagret hållertydligen på att läka något över Antarktis. Långsamt. Halleluja, trodde jag men hinner inte med en stavelse i lovsången förrän det står en miljöforskare i min lilla tv och talar om riskerna ett minskande hål i atmosfären plötsligt innebär. Hosianna, tänker jag. Var det inte just det som var meningen när vi bytte ut våra isoleringar i kylskåp och verkligen tog oss samman? Nu talar man om möjligheten att skicka upp partiklar på konstgjord väg i skiktet som kan motverka, den motverkan, vår motverkan en gång motverkade. Gör inte det! Snälla! Det blir ju oftast fel när människan försöker ställa till rätta. Skapelsen klarar sig bäst på egen hand. Ändra inte skapelsen, ändra förvaltarskapet.

Jag färdas framgenom landet där snödrivorna utefter vägen klättrat långt upp på de reflexpinnar som ska leda vägröjningen. Mil efter mil. Bil efter bil. Jag sjunger en liten stump på en ort för att sedan dra vidare till nästa. Sång efter sång. Möte efter möte. Kyrka efter kyrka. Världen omkring mig rämnar, men jag sjunger på som om
ingenting hade hänt. Hallelujat har förvandlats till ett Hosianna (ett Halleluja med brasklapp). Vart för vägen och tiden oss? Och hur mycket makt har vi egentligen att påverka skeendet? Jag borde kanske hoppa över nästa lilla visa och göra det överradens sista mening uppmanar till.

TOMAS BOSTRÖM