Här ger samfundens ledare fram till årskonferenserna perspektiv på den nya kyrkan.
I detta nummer: Baptistsamfundets Karin Wiborn. I nästa nummer: Göran Zettergren.

I filmen Du levande sägs om Jesus att han hade ingen affärsidé, han hade bara ont. Jag påminner mig om det lite nu och då, inte minst nu, när vi vill forma ett nytt kyrkosamfund och en gemensam framtid.
Vi vill så gärna bygga — det ligger nog i den mänskliga naturen — och det finns en risk att bygga stort och med höga ambitioner. Det är bra, men riskabelt. Nu formuleras förslag till ordningar och stadgar. Befintliga verksamheter och ägodelar ska funderas omkring. Invanda mönster, vanor och rutiner ifrågasättas. Relationer ska upprätthållas eller ifrågasättas. Det är mycket att stå i för drömmen om ett nytt kyrkosamfund, och det är nödvändigt.

Men jag är mån om att påminna mig om det enkla i vårt svåra uppdrag, och då minns jag filmens uttryck om Jesus. Nej, han hade ingen affärsidé, han hade bara ont. Så enkelt. Och så svårt. Det handlar om vår kallelse, som människor, församlingar och som större gemenskap, i ett trossamfund. Kallelsen är så enkel där Jesus träder fram i evangeliet, det är egentligen bara två ord som välter omkull hela vardagen. Orden är ”följ mig”. Det är din och min uppmaning, och vår gemensamma utmaning är hur vi som större gemenskap gör efterföljelsen möjlig.

Byggandet engagerar mig mycket. Jag ser många möjligheter när vi tillsammans får lära av det bästa i våra samfunds erfarenheter och minnen, men det är en risk att vi bygger lite för ivrigt eller drar ett pensel-drag för mycket allt i vår mänskliga vilja att bygga stort, tryggt och stabilt.
Men där är inte platsen för en lärjunge att leva. I Jesu efterföljd är det utmanande och omtumlande och den rätta platsen är bland våra minsta systrar och bröder, bland de små. Jesus hade ont, han såg människorna och kände medlidande med dem, och han levde med dem, trots att det gjorde ont. Så vill jag tänka om församling och samfund, om kristenheten.
Det är ett enkelt uppdrag i beskrivning och målsättning, det är ett svårt uppdrag att leva. Handen på hjärtat, handen på en samfundsledares hjärta; tror jag att detta är möjligt? Kommer vi att lyckas med ett nytt kyrkosamfund som bättre lever evangelium? Och behövs det överhuvudtaget?
Den sista frågan är enklast att svara på. Ja, jag menar att vi behöver en reformation av våra tre samfund, av lite olika skäl som jag lämnar därhän för stunden. Vi behöver bättre leva i vår kallelse, och jag ser en historisk logik i att just vi gör detta tillsammans.

Det är möjligt, men det kräver. Under processens gång behövs lyhördhet, tydlighet och hängivenhet, tre goda lärjungeegenskaper som kan rusta oss som gemenskap att leva evangeliet med större skärpa. Men, och här är jag övertygad, jag tror inte vi bygger oss fram till en levande gemenskap.
Vi får göra så långt och så mycket vi kan, men det är Gud som ger växten, Kristus som välsignar och den heliga Ande som fyller med liv. Jag ser fram emot det nya kyrkosamfundet med tillförsikt, nyfikenhet och spänning. I min dröm kommer det att finnas någon byggnadsställning kvar, liksom ett och annat omålat hörn, för vi hade ingen affärsidé, vi hade ont. ¶