Kimpese i Kongo Kinshasa är känt för sina skolor och sitt sjukhus. Numera finns där även ett universitet med bland annat läkarutbildning. I oktober 2008 firade skolorna 100-årsjubileum varvid tre missionärer, en svensk missionsförbundare, en engelsk och en amerikansk baptist fick ta emot postuma hedersdoktorat. Svensken var min far Oscar och jag påhängdes en färgglad doktorsrobe och dito hatt av två av hans forna elever, nu professorer vid universitetet.
I kvällsmörkret efter högtidligheterna åkte vi genom Kimpese trånga centrum. Där stod all trafik stilla. En lång karavan bilar med blåljus spärrade vägen. Vår chaufför Albert körde åt sidan i väntan på att vägen skulle bli fri. Det måste vara en hög statstjänsteman, en militär eller minister, som är ute och åker, sa han.
Efter en stund började blåljusbilarna röra på sig på väg mot Matadi. I Kongo finns väldigt få gatlyktor. Det enda vi såg var blåljuskolonnen och en husbil som reste sig som en farkost från en annan värld, en spökgalär med vålnaderna efter kung Leopold, den belgiska kolonialmakten och president Mobutu vid rodret. Jag fick i det ögonblicket, under de sekunder den jättelika husbilen passerade vår bil, en känsla av att jag här upplevde sammanfattningen av Kongos historia — diktatorerna for förbi utan annat mål än att berika sig själva. När vi steg ur bilen vid IME sjukhus höljde sig min barndoms afrikanska stjärnhimmel över oss som ville den visa ett annat tecken, ett hoppets och möjligheternas tecken.

Kolsvart stjärnhimmel
Jag har vuxit upp i Kimpese med en kol-svart stjärnhimmel. Jag kan inte glömma den förundran jag kände då jag som barn stod och såg på stjärnhimlen — ett mysterium, något nästan heligt. Just detta upplevde jag ännu en gång denna kväll 2008.
Varför tycks Kongo aldrig få en stabil och fredlig utveckling? Vem bär skulden? Ett land med enorma rikedomar och med cirka 60 miljoner människor med samma drömmar och önskningar i livet som vi men som hör till världens fattigaste. Skulle det bero på det kongolesiska folket, skulle Kongo i dag vara ett framgångsrikt och fredligt land.
Kongolesernas uppror i Kinshasa den 4 januari 1959 mot den belgiska kolonialmakten ledde till att Kongo för 50 år sedan blev ett fritt land den 30 juni 1960. Varför fungerar då inte Kongo i dag? Beror det på att folket aldrig fått chansen att själva bestämma hur landet skall styras och hur landets rikedomar skall fördelas?

Kolonial historia
Mellan åren 1885 och 1960 styrdes Kongo med järnhand av ett triumvirat bestående av kung Leopold/den belgiska kolonialmakten, den romersk katolska kyrkan och storfinansen. Jag vill likna Kongos koloniala historia vid ett drama med fem aktörer, där triumviratet besatte de tre huvudrollerna, de cirka 60 västerländska protestantiska missionerna en biroll och det kongolesiska folket var statist.
Först den 23 augusti 1956 tog statisten till orda genom Joseph Kasa-Vuba. Anledningen var att en belgisk professor van Bilsen 1955 publicerat en trettioårsplan för Kongos utveckling fram till 100-årsjubileet av belgiskt styre 1985. Van Bilsen-planen väckte vrede i Kongo och Kasa-Vubu kritiserade den med skärpa. Statisten skrev själv sin replik och framförde den. Den 23 augusti 1956 blev starten för självständighetskampen. Fyra år senare var Kongo ett fritt land med Kasa-Vubu som förste president.
Från det att Kongo bildades 1885 fram till 1998 har kongoleserna haft två korta perioder av självstyre med demokratiskt valda parlament. Den första perioden består av 2,5 månader från den 30 juni 1960, då landet blev självständigt med Lumumba som premiärminister, fram till den 13 september samma år, då Lumumba avsattes av president Kasa-Vubu. Den andra perioden består av 3 månader under premiärminister Étienne Tshisekedi hösten 1992. Bägge dessa korta perioder avbröts av Mobutu genom militära interventioner. Fram till 1998 då Mobutu störtades och krigsherren Kabila tog makten, hade Kongo styrts av kolonialherrar och diktatorer under 113 år. Bara under ett knappt halvår hade Kongo styrts av det kongolesiska folket. ar människan i Kongo någonsin fått en chans att visa vad hon duger till?

Församlingar tar ansvar
Något uppmuntrande har dock hänt i Kongo sedan slutet av 1990-talet. De lokala kristna församlingarna har tagit allt större ansvar inte bara för sina kyrkobyggnader utan för samhället i stort, för skolor, kvinnohus, dispensärer och sjukhus. Man väntar inte på hjälp utifrån. Cementsäckar lagras på pastorsexpeditioner och när man har råd att köpa sand gör man cementtegel och bygger vidare. Miljonbyggen i svenska mått mätt. Nya generationer kongoleser växer upp utan erfarenhet av missionärstid eller kolonialtid, kongoleser med framtid i egna händer. Entreprenörer hyr ut församlingarnas tomter till parkeringsplatser på nätterna, där bilar bevakas av församlingens nattvakter. Butiker byggs vid trottoarer där småföretagare hyr in sig, öppnar affärer och Internetkaféer.
Det vänförsamlingsprojekt, som jag var med om att starta på 1980-talet har på några platser vuxit ut till ett nära samarbete mellan kongolesiska och svenska församlingar. Mitt intryck är att samarbetet mellan kyrkor i framtiden bäst fungerar på församlingsnivå, på människornas nivå.
I ett bälte tvärs över södra Kongo från hamnstaden Matadi vid Kongofloden i väster till gruvstaden Lubumbashi i Katanga i öster har Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och två amerikanska Metodistkyrkor arbetat. Avståndet är långt mellan dessa ”systerkyrkor” men detta bälte har hyggliga kommunikationer à la congolais, sammanknutet som det är av Kongofloden, Kasaifloden och två järnvägar.
När baptister, missionskyrkliga och metodister knyts samman till en kyrka i Sverige finns möjlighet till samarbete även i Kongo. Man bör börja med att samråda med de systerkyrkor som vuxit fram ur missionsarbetet och pröva ett samarbete på församlingsnivå tvärs över detta ”missionsbälte” med en ordentlig central uppbackning av kyrkorna i Kongo och i Sverige. Kanske kan ett decentraliserat församlingsanknutet förbund för kyrka och mission bli den samlande uppgiften för en svensk förbundskyrka. Kyrkorna skulle på så sätt genom sina församlingar kunna medverka till att knyta samman landet från väst till öst i ett försoningsarbete efter många år av inbördeskrig.

Gösta Stenström