Frikyrklig, helnykter, småländsk företagare — det är för många sinnebild-en av en samhällets stöttepelare. Det har funnits tusentals personer av denna sort men bara en som nått politikens högsta topp, statsministerämbetet. Han hette Felix Hamrin (1875—1937), missionsförbundare och grosshandlare i Jönköping och den ende av våra 32 statsministrar som varit frikyrkligt aktiv.
Hamrin trädde till efter att den frisinnade statsministern C.G. Ekman tvingats avgå 1932 på grund av att han förnekat en penniggåva till partiet från Ivar Kreuger. Hamrin var finansminister i Ekmans regering 1930—32 och blev nu statsminister i 50 dagar fram till valet.
Frikyrko- och nykterhetsfolket spelade en stor roll inom svensk politik under Felix Hamrins tid. Efter det första andrakammarvalet med allmän och lika rösträtt för män 1911 var nästan två tredjedelar av kammarens ledamöter absolutister och en fjärdedel var frikyrkligt organiserade. (Frikyrkomedlemmarna var fram till 1960-talet regelmässigt nykterister.)

Folkpartiets föregångare
Felix Hamrin tillhörde Frisinnade landsföreningen, en föregångare till Folkpartiet. En stor majoritet av frikyrkofolket röstade på de frisinnade. De frisinnade hade också starkt stöd hos nykterhetsfolket. Men här fanns även många socialdemokrater.
Frikyrko- och nykterhetsfolket utgjorde en majoritet i landsföreningen. Under 1910-talet var 70—75 procent av partiets andrakammarledamöter absolutister och 30—35 procent frikyrkliga. Flera av den tidiga väckelserörelsens ledargestalter blev liberala riksdagsmän: Jakob Byström (baptist), Jakob Erikson (metodist) och E.J. Ekman (missionsförbundare).
Många liberala nykterister nådde politiska toppositioner. Men få av dem var frikyrkligt aktiva. I Karl Staaffs, Nils Edéns och C.G. Ekmans frisinnat ledda regeringar tillhörde 21 statsråd riksdagens nykterhetsgrupp, därav fyra socialdemokrater i Edéns regering.
Endast två statsråd var frikyrkliga: Hamrin och E.A. Nilson, lantförsvarsminister i Edéns regering. Han var grosshandlare, missionsförbundare och nykterist från Örebro men stod i avgörande frågor närmare stadsliberalerna än de folkfrisinnade. Nilson var försvarsvän och röstade mot totalförbudet när Frisinnade landsförening-en sprack på alkoholfrågan 1923. Han anslöt sig sedan till det förbudsfientliga liberala partiet och blev 1924 ordförande i dess riksdagsgrupp. Paradoxalt nog blev därmed det liberala riksdagspartiet det första svenska parti med en frikyrklig ordförande.

Nykterhetsengagemang
Det tydligaste politiska uttrycket för Felix Hamrins frikyrkliga bakgrund var nykterhetsengagemanget. Men hans syn på alkoholfrågan delades av många politiker utan denna bakgrund och det går inte att se något specifikt kristet drag i Hamrins nykterhetspolitik. Överhuvudtaget avvisade Felix Hamrin idén om ett uttalat kristet politiskt parti och han såg inte sina politiska uppdrag som en plattform för missionerande. Men när regering och riksdag behandlade frågor som rörde religion och religionsutövning, ville han gärna ha ett ord med i laget.
Den allt överskuggande frågan i Felix Hamrins kyrkopolitiska engagemang gällde religionsfriheten. De fria samfunden skulle ges förutsättningar för sin verksamhet som var likvärdiga med Svenska kyrkans. Under sin första riksdag 1912 motionerade han därför om rätt för frikyrklig församlings föreståndare att förrätta dop och jordfästning på samma villkor som för en präst i Svenska kyrkan.
Hamrin hamnade som finansminister i öppen konflikt med ecklesiastikminister Sam Stadener, som hade varit biskop i Stängnäs och känd som en slug kyrkopolitiker. Det väckte mycket negativa känslor bland frikyrkofolket när Stadener fick ansvar för kyrkofrågorna i den frisinnade regeringen.
Onsdagen den 8 juni 1932 debatterade riksdagen en proposition med förslag till ecklesiastik boställsordning utarbetad av Stadener. Felix Hamrin hade reserverat sig till statsrådsprotokollet mot att propositionen förelades riksdagen. I propositionen föreslogs att förvaltningen av kyrkojord skulle överföras från länsstyrelserna och Domänverket till pastoraten. Inte minst på frikyrkligt håll sågs detta som ett sätt att stärka Svenska kyrkan på ett otillbörligt sätt.
Debatten i andra kammaren inleddes av Felix Hamrin. När hans namn ropades upp av talmannen, reste sig Hamrin från sin plats bland statsråden och gick demonstrativt över till sin plats på Jönköpingsbänken för att där gå till skarpt angrepp mot propositionen.

Uppmärksammat tal
Hamrin höll ett annat uppmärksammat kyrkopolitiskt anförande under sitt sista riksdagsår 1937. Debatten handlade om revisionen av kyrkohandboken. Han inledde med att betyga sin respekt för varje allvarlig religiös övertygelse. Därefter riktade han skarp kritik mot dem som, enligt Hamrin, inte eftersträvade en revision utan en revolution på det kristna troslivets område. Han exemplifierade med en statskyrko-präst som, enligt tidningsuppgifter, ”kastat loss” från tron på en personlig Gud:
”Jag menar, att då finnes intet ankarfäste, det finnes ingen fyrbåk, som längre lyser, utan då komma vi ut på ett mörkt, villande hav, där var och en styr och vänder efter sin egen uppfattning och tro och utan att hava några utsikter att nå lugnare farvatten.
Mina herrar, enligt min uppfattning och tro finns det inte rum för en sådan frihet inom en kristlig livsåskådning. Man kan ställa sig utanför den och tro, veta och handla hur och vad som helst, men inom ramen för en kristlig livsåskådning, vilken bygger på Bibelns lära, finns det intet rum för en dylik frihet.”
Svenska Morgonbladet skrev om detta anförande i sitt minnesord över Felix Hamrin:
”Man minns ett tillfälle i senaten, då man kunnat höra en knappnål falla. Det var när landshövding Hamrin med lågmäld, men av ett inre tryck vibrerande stämma berättade om sin syn på religion-ens livsvillkor. Riksdagsmännen samlades i flockar kring hans bänk. I detta ögonblick kände alla, att här stod en man, som kunde säga: jag vet på vem jag tror.”


Anders Johnson