Jag minns inte själv när jag första gången förstod att människor av samma kön kunde älska varandra. Det var inte synligt i min omgivning och det dröjde till utbildningstiden innan jag mötte människor som var homosexuella och dessutom trygga med det.

Att homosexualitet och kyrka var problematiskt blev tydligt i en insändardebatt i Svensk Veckotidning någon gång första halvan av 80-talet. Innan dess var det en icke-fråga för mig. Nu vet jag att fram till 1944 var det straffbart att ha en sexuell relation med en vuxen person av samma kön. 1979 avskaffades sjukdomsetiketten på homosexualitet. Det var jag då helt omedveten om.

Under utbildningstiden var frågan om huruvida kvinnor kunde vara pastorer och församlingsföreståndare desto större. Det handlade om mig och upptog därför min värld mycket mer. Dessutom fanns i min närhet pastorer som ogillade min kallelse och också manliga studenter på Teologiska seminariet som hade liknande åsikter. Det var mycket bibelläsning och bön och tankar och kvinnogemenskap. Själv var jag tidigt trygg med min egen kallelse men det fanns andra som kämpade.

Svårt att enas
Efter pastorsstudierna har frågan om homosexuella och kyrkan växt sig starkare. Under mitt vuxenliv har jag uppfattat, att vetenskaplig forskning stöder att en människas sexuella läggning inte är något att välja eller inte välja, utan en del av ens personlighet. De bibelställen som hänvisas till är inte glasklara. Exegeter och bibelvetare är inte överens. Jag har försökt följa argumenteringen men att enas är svårt. Vi läser och tolkar olika, både om kvinnor och homosexuella och andra grupper. Bibeln är ingen lätt bok att förstå men spännande, den viktigaste boken i mitt liv, som Guds ord, som samtalspartner och utmanare både i bön och reflektion.

I Missionskyrkan stormade det hårt kring frågan om homosexuellas rätt att ordineras och om de i så fall skulle få dela livet med en partner. Det var en slitsam period då det blev tydligt för alla att homosexuella människor fanns bland oss i Missionskyrkan. Vi visste det förut – men nu var de inte längre osynliga.
Så kom partnerskapslagstiftningen och vi klarade att tillåta varandra att tycka olika i den frågan. Det blev möjligt för samkönade par att få sin kärlek välsignad. När förslaget till ny äktenskapslagstiftning kom, fanns jag med i kyrkornas remissförfarande. Representanter för olika kyrkofamiljer möttes kring utredningen på Sveriges Kristna Råd. Vi kunde inte enas om allt – det visste vi. Vi ville i respekt för våra olika traditioner behålla ordet äktenskap för man och kvinna. För några av oss var det inte så viktigt – för andra helt avgörande. Kyrkornas remissvar hörsammades inte.

Nu är den nya äktenskapslagstiftningen här för kyrkorna att förhålla sig till. Hur ska vi välja, som enskilda och som kyrka? Att göra samkönade äktenskap till en möjlighet lokalt betyder diskussioner och upprörda känslor men ett stöd till en grupp som är utsatt. Att säga nej till denna möjlighet gör samtalet lugnare men lämnar människor i ett tomrum. Vi hamnar i olika personliga ställningstaganden, också utifrån läsning av samma Bibel. För mig betyder möjligheten att viga samkönade par ett stöd till trohet genom den lagstiftning som finns i vårt samhälle. För kyrkans enhets skulle hade jag önskat ett annat begrepp än äktenskap. Nu blev det inte så.

Rätten att döma
Jag har levt halva livet med Galaterbrevet 3:28, kanske den tidigaste dopformuleringen, ringande i mina öron: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Jag är medveten om att homosexualitet fördöms och betraktas som syndigt i större delen av kristenheten. Men jag är samtidigt medveten om att synen på kvinnor i ledarskap i kyrkan har förändrats alltmer. Kvinnan är också människa, liksom slaven, liksom den som har en homosexuell läggning.
Med den läsning av Bibeln som gjort mig trygg i min egen kallelse har jag svårt att se att några brevtexter i Nya Testamentet skulle ge mig rätt att döma människor utifrån sin homosexuella läggning. Den Jesus jag mött i mitt eget liv och så som han möter mig i evangelierna och resten av NT ger mig inte fog att säga att jag har sanningen om människor som inte är som jag. Inte heller om den som har andra åsikter och värderingar.

Hack i traditionerna och i tron
Däremot behöver varje bibelläsare sträva efter konsekvens och efter förmåga tolka och söka förståelse. Det är ingen enkel process. Jag läser med de gåvor jag fått av Gud i min tradition men också i min egen historia och i det samhälle jag är satt att leva i. Varje bibelläsare läser utifrån sina erfarenheter och en helt neutral läsning finns inte. Vi läser med Andens ledning och drar olika slutsatser. Väl medveten om hur problematisk frågan om homosexuellas samlevnad, medlemskap i församling och inte minst ordination till tjänst kan upplevas, så menar jag att det ibland blir som hack i traditionerna och i tron. Ingen av oss skulle i dag hävda rätten att använda människor som slavar. I Missionskyrkan i dag kanske några säger att kvinnor inte kan vara pastorer men den diskussionen är i stort över, även om det inte är så i stora delar av kyrkligheten.

Att riksdagens beslut kan upplevas provocerande i den kristna traditionen är inte konstigt. Det som blir svårt för mig är argumentationen att biblisk och kristen äktenskapssyn skulle vara något enhetligt och allmängiltigt genom tid och rum. Formen, känslorna, överenskommelserna har varierat och varierar – också inom Bibelns pärmar. Att människor behöver varandra beskrivs i Bibelns början, liksom uppdraget att föra livet vidare och att ta ansvar för skapelsen. Men äktenskap så som vår kultur beskriver det är för mig svårt att läsa in. Jag har också förstått att Matteus 19 innehåller en text som används för att stärka synen att äktenskapet bara är för man och kvinna. För mig är det långsökt. Det som sägs svarar på frågor om skilsmässa.

Tillbaka till bibelsyn
Till sist är vi tillbaka i bibelsyn. I Missionskyrkan har vi en stark tradition av att var och en i gemenskapen läser och tolkar själv med Andens ledning. Det är provocerande öppet för många. Jag minns min katolske kollega i det ekumeniska rådet som inte ville ge Bibeln till konfirmanderna. ”Den boken kan de inte läsa utan hjälp att förstå”, sa han. Ja, Bibeln är svår att förstå men den måste vara tillgänglig för alla. Alla har rätt att läsa Ordet. Alla har rätt att möta Ordet som Jesus Kristus. Guds Andes vind blåser vart den vill. Jag sätter min tillit till att Guds kärlek inkluderar och upprättar. På mig ligger att efter min förmåga, i församlingens gemenskap, läsa, begrunda, möta människor, samtala, försöka förstå och be om Guds Andes ledning. ¶

Ulla Marie Gunner