När Ulla Marie Gunner (Sändaren 1/2010) skriver om vigsel av samkönade par gör hon det, som jag uppfattar det, utifrån humanistiska skäl: inte döma några som säger sig älska varandra och vill leva troget. Hon godkänner vigsel av homosexuella också på grund svensk lag-stiftning ifråga om vad som är äktenskap.

Men hon godkänner vigsel av samkönade också med tanke på att den här frågan jämförs med kvinnans ställning i församlingen. Och när det gäller frågan om vad Bibeln säger i det här stycket hamnar hon där som en del andra exegeter: det blir en tolkningsfråga.

Jesus föredöme
Jesus är vårt stora föredöme, vår riktlinje i att möta människor och syndare av alla slag. ”Döm inte så blir ni inte dömda. Med det mått ni mäter skall också mätas åt er”... från Bergspredikan. Kärleken förlåter, upprättar och helar — det är sant.

Men en av hans lärjungar och tillika den kristna kyrkans store läromästare är Paulus. Han levde i en tid och tradition som gav företräde åt mannen — visst. Men det var en ordningsfråga han företrädde. Som Kristus är församlingens huvud är mannen kvinnans huvud. Sant att den ordningen har de flesta ändrat på. Men — homosex-ualitet är inte blott ordningsfråga, den är en livsstil som enligt honom är förvärvad av människor. Se Rom. 1:18—25. Se även 1 Kor. 6:9 f.  Visst, ingen av oss skall döma människor, men den livsstilen innebär vissa negativa saker för henne själv och andra.

Jag förstår inte hur en så allvarlig livsstil kan vara en tolkningsfråga. Kanske om somliga är födda sådana, men Paulus talar om dem som förvärvar. Och när man så ivrigt förespråkar homosexualitet som det naturligaste, måste vi våga säga ifrån.

Befästa synden
Att inte säga ifrån om vigsel av samkönade innebär ju att befästa synden i församlingens livsmönster. Välsigna varje ärlig relation, men låt äktenskapet stå för man och kvinna som Gud tänkt det. ¶
 
Åke Nilsson
pensionerad pastor i SMK