I vårt hem finns några förstoringar av foton från olika resor vi gjort. På en av dessa förstoringar ser man en vacker furuskog med en liten damm. I dammen flyter ett stort antal röda blommor som lyser i vattnet. Jag brukar ibland fråga mina gäster var de tror att bilden är hämtad från, och har fått höra en rad olika förslag. När jag sedan förklarar att bilden är hämtad från Auschwitz, möts jag av både förvåning och obehag. Nästan varje gång blir detta starten för ett intressant samtal och jag får ofta berätta att blommorna kastats i dammen till minne av de mer än 100 000 människor vars aska tömts i detta vatten. Dessa människor hade gasats ihjäl och deras kroppar hade sedan bränts i det krematorium som låg i dammens närhet. Auschwitz hade sju sådana krematorier, och tanken med att bilden hänger i vårt hem är att hedra de män, kvinnor och barn som dog där.

Vad är ett rimligt förhållningssätt när vi som turister möter det som minner om massmord och etnisk rensning? Ska man blunda för ett lands brutala historia? Eller ska man se allt? Som besökare kan man med guideboken i handen besöka straffceller och avrättningsplatser, för att sedan svalka sig med en Coca-Cola och beklaga sig över bristen på intressanta souvenirer. Var finns en motsvarande guidebok om etik för turister som hamnar i massmordens spår?

Två massmordsplatser
Under mindre än ett halvår kom jag att besöka det som bevarats åt eftervärlden från två av världens mest kända massmord. Auschwitz i södra Polen samt S-21 och Choeung Ek i Kambodja, det sistnämnda även kallat Killing fields. Detta var på intet sätt målet för mina resor, men tiden och möjligheten fanns till att besöka det som jag tidigare bara läst om i historieböckerna. Jag gjorde ett val, men var nog inte medveten om att det skulle göra så stort intryck på mig och förmodligen sätta spår för livet. Framför allt minns jag fotografierna. Både i Auschwitz och i tortyrcentralen S-21 i Pnom Phen, fotograferades fångarna innan fångledningarna insåg att det var onödigt, eftersom fångarna snart blev oigenkännliga av svält och tortyr. Fotografierna, som visas i monter efter monter, blir ett slags porträttbilder av människor som snart ska börja sin Golgata-vandring. De ser faktiskt ganska normala ut, förutom den lilla obehagliga spänningen i pannan och blandningen av sorg och skräck i ögonen. Jag tänker mig att de anar vad som väntar dem, så även barnen som förmodligen bara är 7—8 år gamla. För mig som betraktare blev det till slut outhärdligt. Jag orkade i alla fall inte själv möta alla dessa blickar utan gick därifrån med en skam att tillhöra människosläktet.

Choeung Ek
Ett av de främsta minnesmonumenten i Kambodja, Choeung Ek, ligger tolv kilometer sydväst om huvudstaden. Vår guide visade oss runt i området och pekade ut platserna där folk slogs ihjäl för att spara ammunition, inte minst småbarnen. När hon sedan berättade att även hennes släktingar dog här, kom det plötsligt obehagligt nära. Jag kunde höra en svensk ung man frusterat fråga sina vänner varför inte USA ”bombade bort den där galningen Pol Pot”. Svensken verkade inte känna till att bland annat USA:s bombningar i Kambodja under 1970-talet skapade en grogrund för Pol Pots gerillarörelse Röda khemerna som 1975 tog makten över landet. När sedan Pol Pot efter fyra års terrorvälde störtats 1979, fick Pol Pot ändå ekonomiskt stöd från USA för att sedan under tio års tid bedriva gerillakrig i Kambodjas västra delar. Detta ledde i sin tur till att ett stort antal minor blev utplacerade och vars lemlästade offer man nu ser överallt i landet. Nej, USA:s och ännu mer Kinas inblandning i Kambodja är ingen uppbygglig historia att läsa. Förutsättningen för en sådan kunskap är dock att man ger sig tid att läsa, vilket uppenbarligen denne unge svensk inte hade gjort. Utan kunskap går det knappast att förstå de komplicerade historiska förutsättningar som gjorde massmord av detta slag möjligt.

Gigantiskt läger
Auschwitz, sju mil väster om Krakow, visade sig egentligen vara flera läger. I det första lägret provade man för första gången 1941 att gasa ihjäl ryska krigsfångar med hjälp av ett insektsgift. Det lyckades över förväntan och därför byggdes ett nytt stort utrotningsläger, Birkenau, bara några kilometer från det ursprungliga Auschwitz. Det första jag slogs av när jag kom till Birkenau är storleken. Lägret är gigantiskt. Järnvägsspåren gjorde det möjligt att köra in hela tågsätt med fångar som sedan snabbt sorterades som arbetsföra och ej arbetsföra. Den sistnämnda gruppen fördes sedan vidare till någon av de sju gaskamrarna. När kapaciteten var som störst dödades och förintades omkring 9000 människor per dygn. Det obehagliga med Auschwitz var dess fabriksliknande effektivitet där västerlandets tekniska utveckling fick sådana fruktansvärda konsekvenser.

Vördnad och respekt
Vi som tagit oss till Auschwitz deltog i en guidad visning av Birkenau, och när vi hade gått igenom den välkända portalbyggnaden där alla tåg passerade, stannade guiden upp. Hon förklarade att detta var en historisk plats men också en gravplats värd vördnad och respekt. Bredvid mig hade någon tänt en cigarrett och själv stod jag med en banan i handen. Jag insåg att jag betedde mig respektlöst, och en smula skamset stoppade jag snabbt ner bananen i ryggsäcken. Samtidigt gjorde jag en viktig erfarenhet då jag insåg att respekt är en grundläggande egenskap om jag vill beträda en plats som präglats av så mycket lidande.
Under de fyra år Auschwitz fungerade som arbets- och utrotningsläger dog någonstans mellan en och två miljoner människor. Liknande siffror används om de fyra år Pol Pot härskade över Kambodja. Det är ofattbara siffror. För att inte bli cyniska åskådare inför allt detta lidande behöver vi nog stanna upp och känna efter. Genom att inte blunda, utan med kunskap och respekt närma sig spåren av ett massmord, kan vi också bli mer vaksamma om historien är på väg att upprepas. Den som vågat möta en lidande människas plågade ögon är nog alltid på sin vakt.

GÖRAN GUSTAFSON