Har civilsamhället någonsin varit mer efterfrågat? Både den offentliga sektorn och näringslivet vill dra fördelar av dess påstådda osjälviskhet, frivillighet, påhittighet, gemenskap och prisvärdhet, ja godhet. Den öppnar möjligheter för trossamfunden. Men den kan också avleda vår uppmärksamhet. Jag är rädd att religionens återkomst i offentligheten går samfunden förbi och bara utnyttjas av dem som inte orkar med samtidens och
människornas komplexitet.
Under läsningen av regeringens proposition En politik för civilsamhället(prop. 2009/10:55) tränger sig en obehaglig tanke på: Tänk om civilsamhället håller på att älskas ihjäl? Så många frestande möjligheter
och förväntningar riktas mot frivilligarbete, folkrörelser och ideell verksamhet. Från församlingsnivå till global nivå kallar myndigheter till partnerskap för utbildning, socialtjänst, äldreomsorg, utvecklingssamarbete,regional tillväxt, jämställdhet, ”kulturism”, mångfaldsinitiativ med mera.
Även företagen friar till civilsamhället. Anställda stimuleras till ideellt engagemang som kompetensutveckling. Varumärken etiksäkras med loggan från en ”god” rörelse. Ideella organisationer stöds för att beveka politiker; en patientförening sponsras i hopp om att den ska lobba för subventionering av företagets produkter.
Både staten och marknaden erkänner civilsamhällets framgångar, till exempel i fråga om att nå medborgare med tjänster, som de själva inte lyckats eller har råd med.

Aningslöst
Det är förstås hedrande. Men jag oroas av att den ideella sektorn så aningslöst och okritiskt låter sig tas i bruk för andras kortsiktiga och nyttoinriktade projekt. Om vi säljer oss för att göra vad andra vill riskerar det glömma varför det finns till. Överger vi vår idé och vision för att leverera andras beställningar hotas också den särart som är viktig för samhället och lockande för människor. Det är lätt att förstå varför våra tjänster är efterfrågade. Inte bara Zlatan Ibrahimovic vet vad mötet med engagerade ideella ungdomsledare, som Johnny och Ola i hans fall, betyder för en personlig utveckling. Många är vi som hittat en frizon i ideella organisationer.

Staten kan inte organisera dessa skiftande, ofta partiska intressen. Marknaden kan inte få det lönsamt. I civil-
samhället däremot kan vi mejsla ut våra identiteter i samspel med andra kring en idé, en hobby, en tro.
Riktigt hur det går till behöver utforskas mer, men när vi gör roliga och meningsfulla saker tillsammans händer något även på samhällsnivå. Förtroendefulla relationer stärks. Kultur- och samhällsliv blir mer mångfacetterat. Alternativa identiteter får plats bredvid majoriteternas. Oberoende kritik förs fram. Konflikter och olikheter
tydliggörs och kan lösas utan våld och med respekt för människors lika värde, även om ordet civilsamhälle ibland kamouflerar ociviliserade organisationer och beteenden.

Skola i demokrati
Ofta beskrivs det svenska civilsamhället som en skola i demokrati där många skaffat sig kunskap och träning för att kunna delta i den stora folkstyrelsen. Hittills har det dock mest handlat om träning i att leva fredligt med människor väldigt lika en själv.
Nu står vi mitt uppe i det allra svåraste demokratiprovet; att hantera olikheterna i ett mångkulturellt och mångreligiöst Sverige. Mer än tidigare behöver samhället mellanrummen som låter människor växa kring idéer och intressen men också mötas i respekt för varandras lika värde. Kyrkor och samfund är intressanta både
som subjekt och objekt i detta utvecklingsskede. Därför tror jag vi behöver tala om vad den här utvecklingen gör med våra samfund — och vad våra samfund och vi själva bör göra. Från min synpunkt är det viktigt att samfunden placerar sig på armlängds avstånd från aldrig så godhjärtade kommunala och statliga myndigheter. Solidariteten måste gälla människor som efterfrågar och behöver vår närvaro. Det må gälla de kristna palestinier som inhägnats bakom muren kring Västbanken. Det må gälla killarna som söker alternativa förebil-
der att vara män. Det må gälla unga medlemmar i invandrarkyrkor som befinner sig
i skärningspunkten mellan gamla och nya världar och värden. Och här skapar den så kallade post-sekulära situationen nya möjligheter för oss att utveckla tro i ömsesidigt respektfulla samtal med varandra. Det finns förutsättningar för ett stort bildningsäventyr omkring livstolkning.
Låt mig exemplifiera med Studieförbundet Bilda, som jag nu lärt känna litet grand under min tid som förbundsordförande. På så många vägar söker människor uttrycka både sin längtan och sin övertygelse i ex-
istentiellt djupaste mening. I det förslag till strategi som i dagarna går ut till samfund och andra medlemsorganisationer inbjuder vi dem att tillsammans med oss ”på landsbygden såväl som i städerna och för
orterna upprätta mötesplatser för människor och samhällsgrupper för att utveckla och utmana deras bildningsarv, tro, idéer och livshållning i samspel med andra. I allianser med lokala utvecklingsgrupper, för-
samlingar, eldsjälar och internationella solidaritetsorganisationer ställer Bilda upp trumset, högtalare, bollplank, scener, dansgolv, ikoner, rökelsekar, klotterplank, datorer, replokaler, soffor och vävstolar som
blir till rum för människors livstolkning.”

Mycket att vinna
Bilda och samfunden har båda mycket att vinna på ett intensifierat samarbete som också involverar våra olika nätverk nationellt såväl som internationellt. En sak som dock bekymrar mig är att det är så glest med konstruktiva bidrag från den teologiska forskningen. Jag kan ha fel. Men skulle det vara så att den inte kan bistå oss med att utveckla teorier och metoder kring hur vi kan förstå oss själva och våra medmänniskor, får vi söka oss fram på andra vägar. Sammanfattningsvis menar jag att vi inte är vilket civilsamhälle som helst. Vi
kanske inte ska hoppa på alla de partnerskapståg som nu sätts i rullning i barnslig glädje över efterfrågan.
Religionens återkomst i det offentliga rummet placerar oss plötsligt i ett svårt men ocksåöppnande kulturellt läge. Vad vill vi? Hur vill vi utveckla vår tro — och bidra till andras? Hur ska vi exempelvis undvika att den mångkulturella utvecklingen i Sverige leder till ytterligare polarisering mellan å ena sidan en religiös fundamentalism medsitt mantra om klassisk bibeltolkning etcetera, och å andra sidan en hårdnackad sekularism som hävdar att religionersaknar existensberättigande?
För egen del vill jag varken bli utskåpad som reaktionär eller irrelevant. Ett människoliv och en kristen tro är
sammansatt, föränderligt och gåtfullt. Vi själva, samfunden och samhället behöver nu bildningsprocesser där vi lär av varandra — tvärs över gränser utifrån tro, ålder, kön och kultur. Det vore så hoppfullt om vi under det nya året kunde mötas kring vardagslivets erfarenheter av nåd, prövningar, upprättelse, förtryck, skuld, befrielse, ensamhet, gemenskap — och allt annat som ingår i en människas livstolkningsprojekt.
ERIK AMNÅ