Finns det något i den kristna tron som kan driva en människa att begå olagliga handlingar? Är det kanske till och med så att det i Jesu kärleksbudskap ryms uppmaningar till lagbrott i vissa situationer? Dessa tankar hade inte ens föresvävat mig för 15 år sedan. Då låg jag i lumpen i Blekinge skärgård. Jag pratade med mina lumparpolare om vikten av att tro på Gud. Då såg jag inte ironin i att jag vittnade om Jesu bud — älska din nästa — samtidigt som jag tränades i att döda mina medmänniskor.
Det var inte förrän några år senare, på en gata i Kairo, som jag omprövade mitt beslut att vara en del av Sveriges militära styrkor. Jag levde då i Egypten i fem månader på ett koptiskt-ortodoxt kloster. Under denna tid träffade jag ofta en svenskkyrklig präst. Han övertygade mig om att det inte låg i den kristna kallelsen att döda någon människa. När jag återvände till Sverige lämnade jag genast försvarsmakten.
 
De kommande åren var jag mycket aktiv i Kristna studentrörelsen (KRISS). Genom föreningens globala nätverk träffade jag kristna från Sydafrika, Burma, Libanon, USA, Rwanda och många andra länder. Genom att träffa dessa människor växte en insikt inom mig om mänsklighetens systerskap. Att vi människor som delar så mycket ska möte varandra i krig framstod som dårskap.

I KRISS lärde jag mig också mer om kyrkans historia, till exempel att under dess första 300 år så var kristna pacifister, de vägrade delta i krig. Kärleksbudskapet förbjöd dem att skada andra. Det var inte förrän den romerska kejsaren Konstantin beslutade att kristendomen skulle vara den officiella religionen i Romarriket som den kristna tron förvandlades från en fredsreligion till en religion som accepterade krig. Det är ett arv som kyrkan tyvärr fortfarande bär på.

Efter att jag var klar med mina studier i psykologi blev jag anställd på Kristna Fredsrörelsen som ickevåldssekreterare. Under mina sju år i denna förening lärde jag mig allt mer om hur kristna under historiens gång inte bara avstått från att döda utan också aktivt ingripit mot våld och förtryck. Dessa tankar om hur kärlek kan revolutionera hela samhällen vidareutvecklades av Mohandas Gandhi och baptistpastorn Martin Luther King och fick namnet ickevåld. I dag används ickevåld mer än någonsin för att demokratisera samhällen, förverkliga mänskliga rättigheter, skapa rättvisa och åstadkomma andra positiva samhällsförändringar.
 
Jag har haft förmånen att få träffa icke-våldskämpar från Sudan, Colombia, Israel/
Palestina och Västsahara. Människor som är beredda att riskera både fängelse och sina liv för att uppnå ett mer kärleksfullt samhälle. Tanken slog mig allt oftare: om dessa människor är villiga att riskera så mycket i dessa osäkra länder, ska inte jag då kunna riskera en del i trygga Sverige? Och hur var det under de första århundradena av kristendomen? Var det inte så att det var ganska vanligt att kristna blev förföljda, fängslade och avrättade på grund av sin tro och övertygelse om kärlekens kraft? Och varför ser vi inte så många kristna i fängelse i dag? Har Guds rike fullbordats på jorden? Det är det nog få som skulle skriva under på. Fortfarande dör tiotusentals människor av fattigdom varje dag och 1900-talet var det mest krigiska som vår planet skådat.
Under mina resor till krigshärdar och slumområden på olika platser i vår värld ökade min vilja verka mot krig. Min uppfattning om Sverige som fredsnation trasades sönder när jag insåg att Sverige bidragit till krigen i många av de länder jag besökt. Inte med soldater men med en annan viktig ingrediens i krig: vapen. Granatgevär till Israel och Burma, kanoner till Indien, granater till USA och stridsflygplan till Sydafrika, bara för att nämna några av de svenska vapenaffärerna. Vårt land är i dag världens nästa största vapenexportör i förhållande till befolkningsstorleken.
 
För mig är det orimligt att människor i andra länder betalar med sina liv för att vi i Sverige vill ha några fler jobb och för att vapenindustrin ska kassera in miljardvinster. Sveriges Kristna Råd har detta år temat ”Skapelsefred byggs inte med vapen” på Kyrkornas Globala vecka i november. Jag hoppas att det kan bli en startsignal för kyrkorna i Sverige att på allvar diskutera och göra motstånd mot den vapenhandel vi svenskar är en del av och som bidrar till så mycket lidande.
Mitt försök att vandra i Jesu fotspår ledde mig till svenska vapenfabriker med påföljden fängelse. Våra vägar kan och bör vara olika, men alla har vi uppdraget att leva i kärlek. ¶

Martin Smedjeback
Skenäsanstalten Norrköping