Liknelsen om den förlorade sonen i Lukasevangeliets femtonde kapitel har alltid haft en speciell betydelse för Svenska Missionskyrkan. Egentligen är inte den yngre sonen berättelsens huvudperson, utan fadern som i sitt sätt att hantera sina båda söner visar upp några av Guds egenskaper: Gud, som likt fadern i liknelsen, i sin kärlek och generositet, går över till synes alla rimliga gränser för givmildhet och förståelse.
Denna gudsbild var central för Paul Peter Waldenström när han utformade sin teologi om försoningen, det som han är mest känd för. Detta började med en predikan som publicerades i tidskriften Pietisten 1872. Detta ledde till det som med ett smått fantastiskt ord har kallats försoningsstriden och har beskrivits som den mest uppriv-ande lärostriden i Sverige sedan 1500-talet. Detta var en av de faktorer som formade det unga Svenska Missionsförbundets identitet.

Inte för att blidka Gud
Det väsentliga i Waldenströms förståelse av Guds försoningsgärning i Kristus på Golgata kors var att Jesus inte dog för att blidka Gud och förändra Guds inställning till den i synd fallna mänskligheten, utan för att frälsa människan från synden och framställa henne som rättfärdig. Waldenström ansåg att Gud är vred på synden och den vreden togs inte bort genom Jesu död på korset. Det Jesu död tog bort var världens synder, inte Guds vrede. I en för Waldenström typisk formulering skrev han om Gud att ”Han krävde icke blod, såsom hedningarnas gudar göra, nej han gav blod — enfödde Sonens blod.” Enligt Waldenström var alltså Kristi korsdöd nödvändig för människans frälsning, men inte för att göra det möjligt för Gud att förlåta syndaren.

Starkt patos
Det som gjorde att Waldenström drev sin tolkning av försoningen med ett sådant starkt patos var inte för att han var engagerad i subtila resonemang om hur vi skall förstå betydelsen av Jesu död, utan han ansåg att detta handlade om vår förståelse av Gud. Han hävdade att den så kallade objektiva förståelsen av försoningen, den som han med sådan hetta kritiserade, framställde Gud som djupt orättfärdig.
Han uppfattade denna tolkning av försoningen så att Gud skulle kräva att någon skall straffas, att Gud därigenom får gottgörelse för den kränkning av Guds gudomliga majestät som synden utgör och att detta kan uppfyllas genom att någon annan än de som är skyldiga straffas och ger Gud gottgörelse. Den som skulle ge Gud denna gottgörelse och göra det möjligt för honom att visa nåd mot den i synd fallna människan skulle vara Jesus Kristus, Guds enfödde son, genom sin död i syndarens ställe på Golgata kors.
Lika lite som ett sådant handlande är acceptabelt människor emellan, att kräva gottgörelse för att kunna förlåta och benåda och att straffa någon annan än den skyldige för ett felsteg, kan vi acceptera det om Gud gör det, hävdade Waldenström. Hans sätt att argumentera för sin förståelse av försoningen innebar att han vädjade till våra erfarenheter av vad det är att vara människa. Han frågade sina läsare om det sätt att framställa Gud utifrån det objektiva försoningsmotivet kan förefalla rimligt utifrån deras erfarenheter av mänskligt liv.

Demokratisering
På detta sätt skedde en demokratisering av det teologiska samtalet. Om vem som helst kan avgöra vad som är en god teologisk tolkning utifrån sina egna erfarenheter då händer något med vårt sätt att förstå både Gud och den kristna gemenskapen.
Det är möjligt att detta inte var Waldenströms avsikt. Till exempel kan man se på hans sätt att argumentera i frågan om de oändliga straffen. Samfundets första missionsföreståndare, E. J. Ekman, hade argumenterat för att det inte finns några oändliga straff, utan att de straff som Nya Testamentet beskriver skall förstås som tidsbegränsade. Waldenström anklagade då Ekman för att argumentera rationalistiskt och brista i respekt för Bibeln som i egenskap av Guds ord skall ha ställning som den ofelbara domaren i alla frågor som rör religionen.
På detta sätt finns ett dubbelt arv från Waldenström. Enligt Waldenström var det en dygd att vid bibelläsning att ”enfaldigt läsa som det står”. Samtidigt som det unga samfundet läste Waldenströms texter där de uppmanades att fråga sig själva om det som den lutherska och pietistiska ortodoxin undervisade om försoningen var rimligt.
Men även om denna demokratisering av det teologiska samtalet inte var något som Waldenström i alla sammanhang avsåg, så händer det något i ett sammanhang där denna form av argument, som vädjar till människors erfarenheter, förs fram. Detta sätt att argumentera undergräver styrkan i auktoritära strukturer som förväntar sig att andra skall fogligt acceptera det som förs fram i en anda av lydnad. I Missionskyrkan finns ett förtroende, dels för den enskilde bibelläsaren som uppmanas att själv läsa och bilda sig egna uppfattningar i frågor om tro och liv, dels för det goda samtalet där jämlika parter gemensamt prövar rimligheten i olika tolkningar av kristen tro och kristet liv.

Samfundets kännetecken
Detta arv leder till att det i samfundet finns en mångfald av uppfattningar och uttryckssätt för tron, som ibland kan förefalla svåra att förena. Ändå är det just den mångfalden som är samfundets omistliga kännetecken. Detta blir tydligt i den dubbla doppraxis som tillämpas, där dop av späda barn finns sida vid sida vid barnvälsignelser och en baptistisk doppraxis, där dop skall ske på dopkandidatens egen bekännelse.
Det som håller Missionskyrkan samman är inte uniformitet i uppfattningar om tro och liv, utan viljan att vara Jesu vänner och respekten för den mångfald av former som den viljan uttrycks i. I ett samfund med detta dubbla arv gäller det att se att både de som har ett mer konservativt sätt att hantera trosfrågor och de som öppnar för att erfarenheter vi gör av att vara människa skall ha en starkare ställning när trosfrågor behandlas har plats i samfundet.
Det är en övning i ödmjukhet som inte alltid är enkel, men som ständigt behöver praktiseras.

Arne Fritzson