Texten präglas av en kyrkaktighet som går att förstå historiskt, men som i dag är missvisande och pekar bakåt snarare än mot framtiden.
Våra kyrkor har uppkommit i opposition mot äldre kyrkor. Baptisten och kyrkohistorikern Gunnar Westin kallar dessa för ”sakramentalistiska ämbetskyrkor” i sin imponerande genomgång Friförsamlingen genom tiderna (1954). Men vi har också, genom den ekumeniska rörelsen, tagit intryck och fått inspiration av dessa ”stora kyrkor”. Vi har tagit upp många ”kyrkord” och laddat dem med de fria kyrkornas erfarenheter och övertygelser. Men nu känns det som om vi gått långt utöver det rimliga.

Orden får makt
Orden får lätt makt över tanken, och Gemensam grund är farligt nära att sälja ut hela vår egenart och övertygelse.
• Predikanten har blivit pastor. Det är utmärkt att vi har duktiga och välutbildade medarbetare, men de bär inte något ”ämbete” och är inte ”vigda” in i ett särskilt prästerskap.
• Nådemedlen (dop och nattvard) har blivit sakrament. Men de heliga handlingarna är tecken på Guds nåd, inte objektivt verkande kanaler för den. De stora kyrkorna, särskilt de som hävdar ämbete och apostolisk succession, tänker annorlunda. Särskilt förvånar det mig att övertygade baptister accepterar att sakramentsbegreppet ersätter det starka konceptet ”dop som bekännelse”.
• Samfund och ”förbund” har blivit ”kyrka”. Men kyrka (ecclesia) har vi ju varit hela tiden. Det är däremot nödvändigt att slå fast att folkrörelsen (nationellt) och föreningen (lokalt) är en fullgod form för Kristi kyrka i dag. Vi behöver inga extrafina skäl eller märkvärdiga kyrkord för att övertyga oss själva och andra om att vi verkligen är kyrka.

Punkter som saknas
Jag har pekat på ett par onödiga kyrk-aktigheter. Å andra sidan saknas viktiga punkter om vår nya kyrka. Vi måste markera att vi är öppna mot samhälle, politik och kultur, men oberoende gentemot statsmakten. Det måste slås fast att församlingen inte får ställa ekonomiska eller personella bidrag som villkor för medlemskap, samtidigt som vi betonar att kyrkan/föreningen är beroende av allas insatser (och kyrkoavgifter!).
Jag hoppas, som sagt, att orden ännu inte tagit makten över tanken. Det bästa vore en total genomarbetning av Gemensam grund. Det näst bästa är att skriva in tydliga och hederliga förklaringar av vad vi faktiskt står för.
Det finns säkert de som gärna ser att vi utvecklas till en ”Svenska Kyrkan Light”. Jag hör inte till dem. Det vore ansvarslöst — inte minst i ekumeniken och gentemot Svenska Kyrkan — att mörka med vilken slags kyrka vi är och vilka erfarenheter vi vill ta med oss in i framtiden. ¶

Lars Ingelstam
Abrahamsbergskyrkans församling