Martin Wahl, beredskapsöverläkare i Västra Götalandsregionen, befinner sig under sex veckor i Haiti för att samordna sjukvårdsinsatser för FN-personalen. Via Sändarens hemsida kommer han att rapportera om läget i det katastrofdrabbade landet.
Martin Wahl har tidigare erfarenhet av katastrofuppdrag i Thailand, Darfur, Syrien och Zimbabwe och har dessutom arbetat med missionssjukvård i Tanzania och Indien. Han är medlem i Fiskebäcks missionsförsamling.

Port ua Prince, Haiti
Febr 25 2010-02-25

Haitis huvudstad ligger vackert vid havet i den karibiska ö världen. Stadens utseende och förhållanden för befolkningen har dock förändrats till sällan skådad kaos efter den omfattande jordbävningen 12 januari i år.

Jag har precis anlänt ,den 23 februari, som läkare för att avlösa de som varit här den första månaden. Katastrofperioden anses nu definitionsmässigt vara över. Återhämtning och återuppbyggnad är vad som ligger framför. Det låter enkelt men det är nästan omöjligt att ta in och greppa omfattning av denna naturkatastrof. Och därmed behoven.

Siffran på omkomna anges idag till strax över den från tsunamin 2005 och då är oerhört stora områden ännu inte röjda.
Siffran på skadade är ca 300.000.
Av befolkningen bedöms 30 % drabbade på något sätt.
1,2 miljoner människor bedöms ha blivit hemlösa o i behov av skydd, sanitet samt hygienmöjligheter.
Två miljoner människor anses vara i fortsatt akut behov av mat.
Därtill är många ”värdfamiljer” som tagit emot stora mängder hjälpsökande i behov av stöd.
Och detta drabbar en stackars befolkning som var illa ute redan innan katastrofen! Det föefaller dock inte här som så många gånger annars, de med minst resurser drabbas hårdast. Har man inget bristfälligt byggt hus i betong så har man heller inget hus som kan rasa över en!

De otroliga siffrorna och behoven har lett till att FN i dagarna äskat mer medel än vid någon tidigare naturkatastrof. Hela 1,441 miljarder US dollar har äskats för stödåtgärder till följd av jordbävningen!

Mycket av byggnader ser visserligen intakta ut men skador finns som kanske visar sig vid nästa skalv. Och efterskalven har varit många och då vill man helst inte vistas inomhus.
Ankomstdagen hade vi ett efterskalv på 4,7 på Richterskalan vilket kändes rejält. Många, om man nu kunde, rusade skräckslagna ut från sjukhussalar och andra byggnader. Såvitt jag vet skadades ingen fysiskt vid det skalvet. Uppgifter om sådant är dock otroligt vaga pga dåliga kommunikationer och brist på samordning.

Min främsta uppgift är att stötta med sjukvård och evakueringsmöjlighet för hjälparbetare vid ett av de stora tältläger som iordningsställts via nordiskt-baltiskt samarbete under paraply organsiationen IHP International Humanitarian Partnership. Till tältlägret har FNs WFP World Food Program begärt att svenska MSB Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap inledningsvis skall hålla med sjukvård. Planen är att WFP skall ta över såväl tältlägret och dess sjukvård framöver. Och framöver beräknas bli länge.

Efter ett par dagar på plats blir man vare sig expert på läget eller hur problemen skall lösas. Man inser dock snabbt att detta kommer att ta tid och att det är bråttom. Monsunregn står för dörren inom nån månad och som om inte det skulle räcka, så hotar de att följas av orkanvindar Hurricanes.
Vad som händer då med tillfälliga enkla tältläger och skydd och som ligger fel är lätt att förstå. Frågan är om de kraftigare moderna tälten möjligen inte kommer att kunna gå samma öde till mötes de också.

Att återigen vara privilegierad och få bo i just de moderna tältlägren känns väldigt dubbelt: Vetskapen att behoven är större för andra samtidigt som lite, om ens något, blir bra gjort om inte vi, som är ovana vid dessa förhållanden och klimat, har god back-up.

Och klimatet är tufft! I ökenvärme med hög luftfuktighet och stekande sol är det inte lätt att vara effektiv vare sig fysiskt eller psykiskt. Av samma anledning är också vätske-saltbrist, utmatting och uppgivenhet några av der vanligaste besvären bland camp-personalen.
Även om de frestar på duktigt att bo i tält under dessa förhållanden måste man medge att det är väldigt skönt, inte minst när eventuella efterskalv kommer! Dubbelt igen!

Den stora blandningen av nationaliteter och viljan att hjälpa bland alla är fantastiska komponenter i en tidigare aldrig upplevd situation.
Och även om inte de rekordsiffror jag räknat upp på något vis ska ställas mot OS rekord och medaljer så fällde norrmännen en skön kommentar efter att Sverige tog en av skidgulden i staffet; Vad gör det, här är vi ju ändå en enda stor samarbetande gäng med samma målsättning: att göra det bästa av situationen!

Martin Wahl