Nyhet

”Vi kan inte släppa arbetet nu”

Många kvinnor, och en del män, tog plats när Studieförbundet Bilda, tillsammans med bland andra Katolskt Forum och Equmeniakyrkan, bjöd in till ”Kvinnans plats” ett samtal om feministisk teologi och erfarenheterna efter #metoo-uppropet förra hösten.

I Svenska kyrkan hette uppropet Varde ljus, i frikyrkorna Sanningen ska göra eder fria. Caroline Jörnland, konsulent på Bilda och teologistudent inledde med att förklara varför hon var med och initierade frikyrkans upprop.

– Jag visste ju att förhållandena var likadana i frikyrkan som i andra branscher, Vi fick en otrolig respons och många tunga berättelser.

– Det har varit en jobbig tid att möta allt det som gror under ytan i vårt till synes jämställda land, konstaterade Lovisa Bergdahl, katolik, forskare i pedagogik vid Södertörns högskola, och medarbetare på tidskriften Signum.

– Men det har också varit väldigt uppmuntrande. Vi kan inte släppa arbetet nu, inte sluta språksätta kvinnlig erfarenhet.

Sally Adel, teologistudent med ortodox inriktning och styrelseledamot i Sveriges Kristna råd, konstaterade att jämställdhet inte finns på kartan i de ortodoxa kyrkorna.

– Jämställdhet är en icke-fråga. Det anses inte bra att ens nämna sådant i vår tradition.

– Men #metoo har hjälpt mig förstå att det inte är farligt att fråga, och jag tror kyrkan kan förändras- på sikt. Den ortodoxa kvinnan hade förr en stark ställning. Därför vill jag ta historiens starka kvinnor som exempel för oss idag.

Sofia Camnerin, teologie doktor och kyrkoledare i Equmeniakyrkan,, efterlyste en breddning av perspektivet, så att det blir synligt hur allt är en del av samma struktur, från tafsande till våldtäkter.

– Inte minst är det viktigt att tänka på hur språkbruket påverkar hur vi tänker och agerar.

Kulturskribenten Sofia Lilly Jönsson, ofta en skarp kritiker av Svenska kyrkan, skrev i höstas den långa och mycket uppmärksammade essän Killarna, som handlar om manliga kotterier och nätverk. Eller ryggdunk om man så vill.

Det var mitt bidrag till MeToo, där jag utgick från mig själv. För man måste bli personlig om man ska göra avtryck. Det är förstås jobbigt, men all befrielse kräver offer.

– Det intressanta med reaktionerna på min text var att kvinnor utanför våra kretsar, som inte kände till de namngivna personerna, Killarna, hade mycket lättare att ta till sig budskapet, fortsatte Sofia Lilly Jönsson.

Och så är det ju. Med litet distans ser vi mönstren.

– Men vi ska inte tro att världen är en sak och kyrkan en annan, påpekade Sofia Camnerin.

Hon återkom till diskussionen som fördes i MeToos fotspår, om att frikyrkan ofta har otydliga strukturer, att allt för mycket hänger på den enskilda församlingen.

Hennes slutappell var att utmana kyrkans snällhetskultur och försöka arbeta i vardagens gråskalor, för att åstadkomma förändring på många plan.

– Om vi exempelvis arbetar för en multikulturell inklusiv församling, eller med Torsdagar i svart, så är det också ett jämställdhetsarbete.

– Hos oss i Katolska kyrkan är det tysthetskulturen som mest diskuteras, förklarade Lovisa Bergdahl. Barnövergreppen och att det alltid är präster som definierar läran. Men påven öppnar nu för ett kvinnligt diakonat. Det kanske inte låter så mycket i era öron, men det betyder att då får kvinnorna vara med och utforma läran.

Sally Adel underströk för sin del att hon inte ville att kvinnor och män skulle ses som lika.

-Jag tror vi har olika roller och uppgifter att fylla, Men vi får inte de rollerna nu, det är därför jag vill se tillbaka i historien.

– Och vi i väst får inte bli normerande, det är viktigt, underströk Sofia Camnerin,

Panelen var överens om att läsa bibelberättelserna, för de innehåller viktiga ledarskapsmetoder.

Eller som Caroline Jörnland uttryckte saken; Gud korsfäste den patriarkala manligheten.

 

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar