Uskavi blev flyktingförläggning med två dagars varsel

Över hundra personer står tålmodigt och väntar i en lång kö till matbespisningen på Uskavigården, en andelsgård ägd av Equmeniaförsamlingar i Bergslagen.

Med sin solbrända hy ser de nyanlända lite udda ut i sina tjocka svenska vinterkläder, skänkta från folk i bygden. Några huttrar. Det är början av november och flyktingarna från Syrien har ännu inte hunnit vänja sig vid höstkylan i Sverige.

 I dag vankas det potatisbullar, libabröd, sallad, dricka och efterföljande fika. Ljudnivån är hög, barn skriker efter mammor, och de vuxna samtalar med yviga gester, någon plinkar intensivt på matsalspianot.

— Högljudda, ja kanske det. Men de är i alla fall mycket trevliga människor, säger Ida Gillsell.

De har bara bott här tre veckor ännu, 101 flyktingar från Syrien, Irak, Afghanistan och Somalia. Anlända med kort varsel.

Det har blivit allt vanligare att kristna sommargårdar börjat anlitas för att komma till rätta med den stora flyktingströmmen till Sverige.

— Migrationsverket ringde oss 9 oktober och frågade om vi kunde ta emot flyktingar. Vi sa ja och två dagar senare anlände 79 personer, berättar Ida Gillsell. 

De flesta är män och muslimer, 15 av dem är kristna. Alla kvinnor på förläggningen är gifta, ingen av dem har kommit hit ensamma. De har tagit sig till Sverige på olika vis, gående, med bil eller flyg för dem som har råd. Trots att de kommer från många olika länder är språket dem emellan oftast inget problem, de flesta talar arabiska.

Då kan det vara värre för Ida och hennes medarbetare.

— Vi har några tolkar, men annars är det engelska och teckenspråk som gäller.

Men Nourala Aria från Afghanistan lyckas kommunicera.

— Jag fick ett dödshot över mig och tvingades skyndsamt fly från mitt land. Nu är jag här, evigt tacksam över att ha blivit så väl mottagen. Jag vill lära mig allt om Sverige, skaffa ett jobb och kanske få hit familjen i framtiden.

Flyktingarna är inhysta i Uskavigårdens stugor eller logement. Inte alltid så lätt, i alla fall om man tvingas dela rum med människor som inte är från samma land eller delar samma religion. Några kontroverser mellan religionerna har ändå inte skett, man bor och lever tillsammans.

För Uskavigården innebär flyktingarna en viss ekonomisk vinning. Man får 200 kronor per person och dag betalt av staten. Men den vinsten äts också upp av kostnaderna för mat, förbrukningsmaterial, drift och uppvärmning. Anställda finns i kök, städ och vaktmästeri.

— Många i bygden ställer också upp frivilligt, kommer hit och hjälper till med trädgårdsarbete och elektronik. Sedan vill ju flyktingarna själva gärna göra något. Men det gör de på eget bevåg, vi ska ju inte vara ett arbetsläger.

Rafi  Jarrah, köksarbetare på Uskavigården, kom till Sverige för fyra år sedan.

— Jag kom från Syrien då  och har nu min familj i Nora. Eftersom jag talar arabiska får jag ofta hjälpa de boende med att översätta brev från svenska myndigheter. Men det är inte alltid jag hinner, jag har ju fullt upp med att laga mat.

Gården kan erbjuda TV-rum, lekpark och sjönära natur. Studieförbundet Bilda har ordnat en del kurser, i svenska och samhällsorientering. Ibland har man haft andakt, även om de än så länge bara besökts av de kristna.

— Vi håller dem inte i förvar här, flyktingarna kan komma och gå som de vill och ibland tar de bussen till Lindesberg, berättar Ida. 

Flyktingarna har tagits emot väl av folk i bygden.  Ingen har uttalat sig negativt.

— En del har till och med sagt att det var på tiden att det kom flyktingar till Uskavi. Många följer mina nyhetsbrev på Facebook och ställer upp när vi gjort upprop om klädinsamlingar.

Någon rädsla för attentat finns inte.

— Nej, jag tror inte det kommer att ske något här. De som drabbats är små förläggningar, här är det inte så lätt att smyga sig in obemärkt.

I februari är det tänkt att flyktingarna ska ha lämnat Uskavi.

— De kommer efterhand att slussas ut i det svenska samhället, de flesta vill ju bo kvar i Sverige. De har inget att återvända till i sina hemländer, avslutar Ida Gillsell.