Ulf Ekman fann sin frihet

Året är 1966, Bob Dylan står på en scen i London. Publiken skriker, ropar och buar. Vad ska de säga? Vad har hänt med den finstämde trubaduren som brukade sjunga politiska sånger till enkel gitarr. Nu spelar han pop-dängor med elektroniska instrument. Stämningen hettar till och någon ropar: ”Judas”.

Samma år beger sig en ung pojke i sina bästa ungdomsår ut till avenyn i Göteborg för att tillsammans med vänner spela gitarr och munspel. Ulf Ekman har lärt sig nästan varenda sång och memorerat de flesta av Dylans texter.

— Han var en otroligt djupsinnad poet, en ”one of a kind”, säger Ekman med en glädje i rösten som inte går att ta miste på.

48 år senare framträder Ekman på en helt annan plats. Utan elgitarr, utan sånger, och det hörs inga burop. Alla är förstummade. Har de verkligen hört rätt? Han berättar för sin församling om övergången till Katolska kyrkan. Nyheten sprider sig som en löpeld och får stor uppmärksamhet i svensk kristenhet. ,

Beslutet ångrar han inte, inte ens en enda sekund och att han en dag skulle komma tillbaka som evangelisk pastor ser han som omöjligt.

— Det här är ett väl genomtänkt beslut. Redan för femton år sedan blev jag utmanad av den enorma splittring som går djupt i Kristi kropp och som vi protestanter i allra högsta grad är en del av. Jag kunde inte köpa den något glättiga uppfattningen att det är så kyrkan borde vara.

Att kritiken varit massiv har knappast undgått någon, inte heller Ekman. Dramatiken hade han inte väntat sig, och än så länge har det upptagit den mesta av tiden efter konverteringen. Men trots allt känner han sig nöjd.

— Steget jag och min fru Birgitta har tagit är som att komma från en väldigt trevlig insjö till en stor ocean. Det är djupet och friheten som lockar mer än något annat.

Redan för ett decennium sedan, efter några år i Israel, fick Ekman de första impulserna till det kontroversiella beslutet. I det lilla klostret Bet Gemal fick han vara med om möten som förändrade hans liv.Att konvertera såg han till en början som helt otänkbart. Det kändes oansvarigt med tanke på den rörelse han ledde.

— Jag sa väldigt tydligt till Herren att om du vill att jag blir katolik, då blir jag katolik. Men då måste du absolut visa mig det.

– Fick du besked?

— Många gånger och jag minns särskilt en natt när jag vaknar vid tvåtiden, helt glasklar efter en tydlig dröm. I mitt inre hör jag hur en röst frågar mig vilken väg jag ska gå. Är det Jona eller Petrus väg? Rösten säger att oavsett om du flyr ifrån mig eller om du ger dig ut på vågorna till mig, är det i vattnet du ska.

Under den där novembernatten fann Ekman sitt djupa vatten. Att konvertera var inte längre en vag känsla hos honom utan ett direkt tilltal. Gudomliga tilltal är inget ovanligt i hans liv. Inför varje stort steg eller nytt skeende har de varit avgörande. Så var det när Livets ord grundades, och så var det när grundaren blev katolik.

–  Är det inte att slå nedåt när du lämnar den församling du själv har varit med och grundat och lett i trettio år?

— Absolut inte, jag skötte mig så ansvarigt jag kunde för församlingens fortsättning. Med gott samvete kan jag säga att jag inte alls är herden som har övergett mina får, utan herden som sett till att mina får fått nya herdar.

Ekman berättar om överansträngningsanfallet som drabbade honom för två år sedan och som till slut fick honom att vara borta från allt arbete. I det läget insåg han att tiden var inne för en efterträdare. Inte långt därefter utsågs Joakim Lundqvist att axla manteln som ledare för Livets ord.
– Det kan nästan låta som att det var din plan att anställa Joakim för att själv kunna konvertera?

— Jag var inte där i mitt beslut då, svarar Ekman. Det är ofta så att jag kan tycka att något är helt fantastiskt och rätt, men jag kan inte göra det om jag inte får ett personligt ”ja” från himlen. Det fanns inte i min tanke att göra det krångligt för min efterträdare.

– Med all sorg och oro som ditt beslut åstadkom, tvivlade du någonsin på det?

— För väldig många kristna i och utanför Livets ord är Katolska kyrkan något skrämmande, ett okänt territorium. Därför blev man orolig. Det kom upp frågor om både Maria och helgondyrkan som du inte löser över en helg.

Vi börjar spana bakåt i Ekmans livsresa för att försöka få svar på hur allt började. Hur kan en kristen ledare som en gång i tiden tog kraftfullt avstånd från katolska kyrkan nu omfamna den med största entusiasm?

Förändringen börjar i Jerusalem. Ulf Ekman och hans familj bor där i början av 2000-talet för att grunda och driva en bibelskola. Där, i det Heliga landet, får han sina första personliga erfarenheter av en levande och vital katolsk kyrka. Nästan i varje gathörn i Jerusalems gamla stad möter han en katolik.

Ekman berättar om ett särskilt minne från ett karismatiskt bönemöte som han upplevde som oengagerat. Han började då be som man brukar göra på Livets ord. En franciskanermunk som deltog i bönemötet reagerade och undrade efteråt var han kom ifrån. Ekman berättade att han var pastor i en svensk evangelisk församling, varpå den katolske munken utbrister att Ekmans bön måste ha varit inspirerad av den helige Ande. Ekman blir förvånad och ser sin egen trångsynthet.

— De brinnande gestalter jag träffade liksom smälte ned alla mina fördomar jag ärvt. Jag hade inga vapen mot kärleken.

Bland sådana överraskande möten med katoliker verkar ändå det på klostret Bet Gemal ha varit en av de viktigare. Ekman och hans arbetslag i Jerusalem beger sig en dag på utflykt till klostret. De har slagit sig ned på gräset utanför när det plötsligt börjar regna. Systrarna i klostret bjuder då in dem, och de upplever ett påtagligt möte med Gud inne i kapellet. En av Ekmans medarbetare i Jerusalem är en amerikansk judinna som blivit messiastroende kristen. I klostrets kapell erfar hon en stark längtan att bli nunna. Efter flera återbesök i klostret frågar hon till slut abbedissan om att få träda in. Abbedissan undrar om det finns någon som kan rekommendera henne. Medarbetaren svarar att det har Ekman redan gjort, varpå abbedissan säger: ”Så du menar att en messiansk judinna, med rekommendation från en evangelisk pastor, vill bli nunna i ett katolskt kloster? Om det är på det viset, då måste Gud finnas.”

— Olika andliga strömmar inom kyrkan förenas i detta lilla kloster i ödemarken, säger Ekman. Deras glädje, deras kontemplativa och karismatiska liv är så berikade och befriande.

– Såg du inga konflikter i att söka dina rötter i Katolska kyrkan samtidigt som du var ansvarig för Livets ord?

— Jag upplevde inte någon motsättning. Om det är sant att Jesus kan bota sjuka, då vill jag bota sjuka. Om det är sant med nådegåvor och karismatik, då vill jag ha det. Om det är sant att allt det ska gestaltas i en kyrka som är autentisk och har 2000 år historia, då får det vara så.

Att värva konvertiter skulle Ekman förmodligen inte ha några problem med.  Men han upplever inte att han har någon särskild agenda, och vad hans roll kommer vara i framtiden vet han inte exakt.

— När jag och min fru Birgitta tog steget hade vi absolut ingen plan att ta med oss andra. Det skulle vara oetiskt mot Livets ord. Att konvertera är ett steg man tar efter eget samvete och egna noggranna överväganden.

Vi kommer tillbaka till Bob Dylan. Det händer att Ekman lyssnar på honom och i så fall något från de tidiga albumen. Genom åren har just de både fått höra en hel del judasrop och jag frågar om inte Ekman kan känna igen sig själv i Dylan. Ekman säger att andra en gång i tiden ville fånga in honom i rollen som aktivist och protestsångare.

—    Det är lätt att pressas att bli en ledargestalt, där man alltid ska säga och göra vissa saker. Det har jag alltid försökt värja mig mot. De mallar och former som har satts upp har inte alltid passat mig. Hos mig finns en djup tillfredställelse med bredden i Katolska kyrkan.